Karla
1962 – samma år som tiotusentals ungdomar protesterade på Münchens gator i det som anses vara starten för decenniets studentrevolter – skedde en revolution i det tysta i den bayerska huvudstaden.
På egen hand sökte en 12-årig flicka upp rättsväsendet för att anmäla sin far för sexuella övergrepp. I en tid då incest förvisso var straffbart, men ett barns röst vägde lätt mot familjeöverhuvudets, var chansen att fallet ens skulle gå till domstol minimal.
Men hennes enträgenhet bar frukt – rättsfallet blev det första i sitt slag.
Under flera års tid har manusförfattaren Yvonne Görlach intervjuat verklighetens ”Karla” medan hon bidade sin tid i väntan på rätt regissör. Hon fann henne i långfilmsdebuterande Christina Tournatzés, som 2019 hyllades för sin gastkramande kortfilm ”Der Transport”. Även den första bygger på en verklig berättelse om hur ett 70-tal flyktingar för tio år sedan kvävdes till döds i ett lastutrymme på autobahn.
Men alla goda ting är tre – trots den gedigna researchen och den sparsmakade regin hade ”Karla” inte varit någonting utan sin unga huvudrollsinnehavare, stjärnskottet Elise Krieps.
Med sitt återhållsamma minspel låter hon tomrummen tala, det outsagda bär vittnesmål om det som inte går att sätta ord på. Det tarvar så klart en skicklig regissör för att få ett barn att agera med en sådan trovärdighet, men säger också otroligt mycket om skådespelarens kapacitet. På andra sidan skrivbordet möter hon sin like i den 60 år äldre Rainer Bock, som spelar en diametralt annan roll än i Michael Hanekes Guldpalmenbelönade film ”Det vita bandet” från 2009, då hans präst förgrep sig på sin dotter.
Här gör han en domare som till en början inte har särskilt stor lust att avsluta sin karriär med att ta sig an ett fall som är dömt att misslyckas.
Men allt eftersom låter han sig bevekas och plötsligt sitter han där på gräset i sin överrock och sjunger för flickan som nyss skrek rakt ut i en panikångestattack. Kanske låter det som en motsägelse att en film som handlar om incest kan upplevas så ljus, men huvudpersonernas tillit till varandra hänger kvar efteråt.
För, som den judiska poeten Mascha Kaléko en gång skrev i en dikt som citeras i filmen, man behöver bara en människa som tror på en för att man ska få upprättelse.