Klimatet – valets viktigaste fråga – präglas av missinformation och ideologiska påståenden. För att medborgare, företag och investerare ska kunna fatta välinformerade beslut behöver Sverige ett nationellt informationsunderlag om klimatkrisen. Här bemöter jag några av de vanligaste missuppfattningarna i debatten.
1: ”Sveriges utsläpp är nettonegativa”
En inbiten missuppfattning är att Sverige redan har negativa nettoutsläpp eftersom skogen tar upp mer koldioxid än vad fossila bränslen genererar. Denna faktauppgift bekräftar Naturvårdsverket. Men det skapar en falsk trygghet. Skogar globalt tar upp cirka 25 procent av koldioxidutsläppen från fossil förbränning. Detta är naturens svar på klimatstörningen, och det innebär att vi har skogen och naturen att tacka för att klimatkrisen inte är ännu allvarligare i dag. Utan dessa upptag skulle vi troligen ha överskridit två graders global uppvärmning redan.
Klimatkrisen som vi nu befinner oss i är ett resultat av den kvarvarande mängden koldioxid i atmosfären, efter det att skogen och haven absorberat cirka 50 procent av utsläppen. Världens största subvention av världsekonomin. Detta innebär att fossila utsläpp inte kan kvittas bort. Det är precis tvärtom – vi behöver både reducera våra utsläpp till noll och fortsätta att säkra skogens koldioxidupptag.
När upptaget nu minskar genom bränder, skadeangrepp och överexploatering blir det ännu viktigare att bevara denna funktion samtidigt som de fossila utsläppen minskar mot noll. EU:s klimatlagstiftning kräver i enlighet med forskningen att mark och skog särredovisas från fossila utsläpp, eftersom denna koldioxidinlagring är så viktig.
2: ”Sverige har låga per capita-utsläpp”
Sverige har minskat sina utsläpp kraftigt sedan 1990 och tillhör de bättre länderna inom EU med territoriella utsläpp på omkring fyra ton per person och år. Men bilden förändras när vi tar hänsyn till vår konsumtion.
Eftersom en stor del av det som vi konsumerar produceras utomlands stiger utsläppen till omkring åtta ton per person och år. Det är lägre än de flesta andra EU-länder, men fortfarande högre än det globala genomsnittet. Sverige tillhör de 30 procent största utsläppsländerna i världen, på plats 61, för territoriella utsläpp.
Vetenskapen är tydlig: de globala utsläppen måste minska med minst 5 procent per år under de kommande årtiondena för att världen ska nå netto noll. Det är en takt som Sverige aldrig har uppnått.
3: ”Det spelar ingen roll vad Sverige gör”
Sverige står för en liten del av världens utsläpp – cirka 0,1 procent. EU står med sina 6 procent för en betydligt större, men fortfarande begränsad, andel. Ändå faller argumentet på sin egen orimlighet. Om varje land hävdade att deras utsläpp är för små för att spela roll skulle inga utsläppsminskningar ske. Sverige är en del av EU – världens största ekonomiska region och en av de rikaste i världen. Om länder som Sverige inte anser sig ha råd eller ansvar för att lösa klimatkrisen, kommer resten av världen inte heller att göra det.
4: “Att gå före skadar vår ekonomi”
Detta är kanske det mest självskadliga argumentet. Världen genomgår just nu den största teknologiska omställningen sedan den industriella revolutionen. Ny energi- och digital teknik förändrar marknader snabbt. De länder och företag som lyckas ställa om stärker sin konkurrenskraft, och svensk industri har förstått detta. Företag som Volvo, Scania, Ikea, H&M och Tetra Pak har satsat strategiskt på hållbarhet.
Därtill kommer säkerheten. Ett samhälle som är mindre beroende av importerade fossila bränslen är också mer motståndskraftigt i en orolig omvärld.
5: ”Det finns ingen klimatkris”
EU:s klimattjänst Copernicus slår fast att Europa aldrig har utsatts för en sådan livshotande värme som under juni och juli i år.
Den globala uppvärmningen nådde 1,5 grader över medelvärdet för 1850–1900, och i Europa sker förändringen som snabbast. Här har över 200 000 personer dött i förtid som följd av hettan under de senaste fyra åren. Sverige värms upp hela två till tre gånger snabbare än planeten som helhet. Forskning visar tydligt att de extrema väderhändelser som vi utsätts för idag inte skulle ske utan vår inverkan.
Vad krävs för att vi ska få korrekt information? I en medievärld där vetenskap reduceras till åsikter och konkurrerar med sociala mediers ekokammare har klimatfrågan blivit en politisk hårdvaluta. Allmänheten måste få tillgång till saklig information om klimat- och naturkrisen. Under pandemin informerades allmänheten om risker och åtgärder. Som en del av totalförsvaret har hushållen fått utskicket ”Om krisen eller kriget kommer”. Klimatet förtjänar samma insats.
Regeringen bör därför ge Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram ett långsiktigt nationellt informationsprogram om klimatkrisens orsaker, konsekvenser och lösningar. Människor kan tycka olika om politiska vägval, men de måste kunna utgå från samma vetenskapligt förankrade verklighetsbeskrivning. Det är en demokratisk kärnuppgift.
Johan Rockström, professor i jordsystemsvetenskap vid Universitetet i Potsdam och medgrundare av Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet
Chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK)