Det finns kultspel.
Och så finns det ”Heroes of Might and Magic III”.
En mer hängiven och trofast följarskara finns knappt i spelvärlden.
Just därför är detta helt jäkla livsfarligt.
Jag ska erkänna: När jag först läser att det nalkas en remake – och att jag ska få testa en tidig version – kastas all objektivitet ut genom fönstret.
Alla fantasilösa ”Glöm GTA 6-rubriker” som snurrar omkring där ute blir plötsligt sanning.
Ingenting känns viktigare det här. Det är ”Ocarina of Time”-nivå för mig.
Skvallerivern i kroppen spritter ut i fingerspetsarna. Vänta tills alla kompisar får höra detta.
Och presentationen börjar bättre än bra.
Ubisofts chefer och utvecklare säger alla de rätta orden. Förstås.
Gamla moddar och kartor ska vara kompatibla, samtliga expansioner vara med. Originalets kreatur, magier och hjältar ska vara orörda, utöver att de nu blir 4K-sminkade.
Originalets skapare har kontaktats. Huruvida de är med i utvecklingen vet vi inte ännu.
Det anspelas på att man ska glömma HD-versionen, för detta är en riktig AAA-remake.
Men... alla riktiga fans vet ju att det är ”Complete edition” på GOG som ändå gäller.
Så hur var det att spela då?
Jo, både fantastiskt och oroväckande.
Man fick välja mellan fyra fraktioner: Castle, Inferno, Necro och Tower.
Jag var trogen till mitt tioåriga jag och valde det sistnämnda, med Solmyr som starthjälte.
Att se animationen när denne trollkarl går upp vid en brant och kollar ut över slottet första gången var total gåshud. Det kändes som att intro-filmen från World of Warcrafts vaniljdagar (där en dwarf hunter ser Ironforge första gången) fast i en annan kontext.
Funktionen mellan att flippa mellan 3D och 2D i byggnationer och kreatursskapande var också duktigt uppskattat. Generellt är jag väldigt tacksam när det går att välja mellan traditionella nostalgispår och nya inslag.
Utforskandet, karaktärsutvecklandet och striderna kändes kusligt bekanta, på de flesta delar. Precis som med en bra ”remake” glömde jag i princip bort vilken unik möjlighet det faktiskt var, för när tidspressen blev verklighet gjorde jag allt för att hinna avsluta scenariot med en seger.
Den nya grafiken kommer dock vara svår för många att acceptera. Så funkar nostalgi. Den ska helst inte fibblas med. Dock tror att att vi som tagit steget in i ”Olden Era” har lättare för det trappsteget och essensen här är mer ”vuxen” än detta senaste tillskott i serien.
I stor mån är denna ”remake” originalet troget.
Ack inte i största mån.
Och det är här det riktigt livsfarliga kommer in.
Alla är vi olika, men jag är åtminstone inte en av dem som gillar ”quick combat”-funktionen. Att ha med det som ett alternativ (som med 2D- eller 3D-vyn) vore bättre.
Än värre är det med de infantiliserande hjälpfunktionerna som visar hur troligt det är att jag ska vinna striden. Herre ärkeängel, menar ni att alla few-, lots-, horde- och legion-glosor gjorts i onödan!? Det är ju en enorm del av charmen att man faktiskt måste ha någorlunda koll på ens förutsättningar och ha den där lilla klumpen i magen när det görs ett vågat beslut.
Men värst av allt? Musiken.
Lyssna här, Ubisoft, och lyssna jäkligt noga: Det är absolut obestridligt omöjligt att återskapa kraften och magin från detta spel utan samma tonsättningar.
Menyn, strider, ny dag. Allt måste låta exakt likadant.
Det gjorde det inte under denna lilla genomspelning. Det var förhållandevis likt, men knappast samma.
Jag vet att det är en ruskigt tidig version men ärligt, det kvittar ifall allt annat är perfekt.
Nonchalerar ni denna aspekt kan detta projekt tyvärr vara dödsdömt.
Det är inte nya spelare ni ska hitta.
Det är gamla ni ska övertyga.