Jag visste hur Dolly såg ut innan jag visste hur hon lät.
För mig som 90-talist var det stora blonda håret och de stora … övriga tillgångarna en visuell symbol som transcenderade allt innan jag ens hört någon annan musik än ”Idas sommarvisa” och ”Crazy Frog”.
I dag kan vi enas i att Dolly var älskad av alla, men så har det inte alltid varit.
Hon har också varit hånad och föremål för stående skämt, inte minst för hur hon såg ut.
Men med tiden lärde hon sig att alltid dra skämtet om sig själv först. Det avväpnade hatarna och hennes kvicka självironi var nog lika stor anledning att folk älskade henne som hennes helt unika musikaliska talang.
Från en feministisk ikon (trots att Dolly alltid vägrade att kalla sig feminist) till en annan: Simone De Beauvoir skrev att en kvinna är inte något man föds till, det är något man blir.
Och jävlar, vad Dolly blev en kvinna.
I en tid av clean girls och quiet luxury fortsatte hon konsekvent vara extra allt. Hon var håret, pattarna, naglarna, läpparna. Artificiell på utsidan, men äkta på alla sätt som räknas, som hon själv uttryckte det.
Hon modellerade sin look efter “the town tramp” – slampan i bygden hon växte upp. I Dollys ögon var hon med sitt blonderade hår, höga klackar och tajta kläder det vackraste som fanns, trots att hon i de vuxnas ögon sågs som billig och vulgär.
Dolly höll fast vid stilen hon kallade för “en countryflickas bild av glamour” i över ett halvt sekel. Och medan flickor fortfarande får lära sig att man behöver anpassa sitt yttre för att bli tagen på allvar bevisade Dolly att yta och djup inte står i motsats till varandra.
Dollys stil var inte ett hinder i hennes karriär – det var en tillgång.
I en av sina klassiska rövarhistorier berättade hon hur hon använde sina långa akrylnaglar för att få till ljudet av en skrivmaskin på det idag odödliga soundtracket till filmen “9 to 5”.
Gör det på ett par naturligt korta och omålade naglar om du kan.