Meningen är att jag med lätt hand, loj blick och en rejäl dos syrlighet bakom mitt mjugga leende ska skildra livet på Göteborgs gator. Men nu har jag inte befunnit mig i min hemstad på flera månader utan vegeterat på en fridsam liten ö i norra skärgården så jag får vackert skriva om det i stället. Det är ju ändå stor-Göteborg. Stryk fridsam förresten. Det var på den här lilla ön med knappt trehundra bofasta invånare och en medelålder på 59–62 år jag insåg hur stridslysten jag egentligen är.
Bingen fylls på nolltid och om man inte är kvick nog är det bara att gå hem med oförrättat ärende.
Öns återvinningsstation är öppen några timmar två dagar i veckan. Varannan onsdag får man bara slänga brädor och liknande i bingen avsedd för brännbart trä. Varannan får man enbart slänga grenar, ris och annat bös som växer i en trädgård. Skulle jag vilja avyttra några slitna pinnstolar eller murkna brädor på dagen avsedd för trädgårdsavfall säger den vanliga men bestämda personalen stopp.
I början av varje sommar klipps, trimmas, sågas och kapas det i folks trädgårdar med frenetisk energi. Och en onsdag eftermiddag varje år uppnår det här kollektiva trädgårdsmästeriet någon slags kritisk massa och alla ska slänga sina högar med nedklippt vegetation samtidigt. Eftersom efterfrågan är större än tillgången gäller det att vara snabb. Först till tippen får först slänga. Bingen fylls på nolltid och om man inte är kvick nog är det bara att gå hem med oförrättat ärende.
Inget av det här fyller mig med någon entusiasm för övrigt. Jag ska dricka finkaffe, äta croissanter och läsa The New Yorker på uteserveringar medan jag klurar på dräpande formuleringar. Inte ägna mig åt oavlönat kroppsarbete. Men hur som haver hamnade jag ändå här på gott och ont.
Årets stora grenslängardag var varm och blåsig. Det verkade som om huggsexan efter utrymme skulle bli tuffare än vanligt. Innan portarna slagits upp sträckte sig kön flera hundra meter. Någon hade kört dit med ett helt jädra träd i sin hela jädra grävskopa. Och där kom jag gående till fots med mina små påsar hagtornsgrenar på min lilla gnisslande kärra. Karlakarlarna tittade roat ner på mig från sina terrängfordon. Aldrig har jag utstrålat mer körkortslöshet och frisedel än just då.
Först kände jag att det var lika bra att gå hem. Jag är van vid att komma sist. Det kommer fler onsdagar varannan vecka. Men där och då vaknade något inom mig. En barbar.
Så när portarna öppnades smet jag flinkt mellan alla jättefordon. Medan de försökte backa med släp hade jag redan snott bästa platsen. Visst, jag är en mesig kulturmupp men jag är lång. När de rediga karlarna stod i kö för att komma upp till sopbehållarens smala trappa stod jag nere på marken och med kraft av mina hundranittioåtta centimeter helt enkelt slängde avfallet från ”fel” sida. Fort gick det också. De ilskna blickar jag fick bara sporrade mig. Om livet är en tävling fuskade jag just till mig vinsten. Medan de som hade de största fordonen fortfarande kämpade för att lasta av sopade jag bort de sista små kvistarna med en lånad borste. Jag vandrade därifrån med min gnisslande källa som en actionhjälte som är för cool att titta på explosionen bakom honom.
– Vad är bäst i livet, Conan?
– Att krossa sina fiender, smita före deras schaktmaskiner och höra deras klagan då man fyller upp behållaren med trädgårdsavfall framför ögonen på dem!
Jag tjänar inte mest pengar. Huset jag bor i är min frus. Min största idrottsprestation i livet är att jag kastade slungboll längst av dom som inte fick några poäng alls en idrottsdag när jag gick i sexan.
Men där och då denna blåsiga onsdagseftermiddag var jag tuffast på återvinningsstationen!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.