Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Uppskattningsvis 50 000 personer tågade genom centrala Stockholm i helgen för att visa sitt stöd ”för klimatet”. I protest mot alla som är motståndare till klimatet, får man förmoda.
Av medierapporteringen att döma var manifestationen en av de största händelserna under det senaste decenniet. Sveriges Television och flera mediehus sände direkt. Denna tidning toppade sajten och upplät förstasidan. ”Det var som att se den tysta majoriteten i verkligheten”, skrev Dagens Nyheters djupt berörda ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz.
Tidningens kulturchef Björn Wiman ville inte vara sämre och liknade tåget genom huvudstaden med den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1960-talet. ”En medborgerlig manifestation mot Tidöregeringens systematiska sabotage”, menade Wiman, och häcklade de politiker som inte lyssnar på vad människor verkligen vill (enligt en undersökning från Naturskyddsföreningen).
Om denna medborgerliga manifestation skrev Dagens Nyheter inte en rad, eller Svenska Dagbladet för den delen.
Samtidigt, ungefär 20 mil därifrån, genomförde Försvarsmakten flygvapnets 100-årsfirande på Malmens flygfält utanför Linköping. De bränsleslukande flyguppvisningarna lockade nästan en kvarts miljon besökare. Men om denna medborgerliga manifestation skrev Dagens Nyheter inte en rad, eller Svenska Dagbladet för den delen.
Den mediala ensidigheten kan betraktas som en spegling av den politiska enögdheten på klimatmanifestationen. Bland demonstrationsplakaten dominerade infamt enkelspåriga budskap av typen ”fakta är ingen åsikt” och ”lyssna på vetenskapen”.
Vad det senaste decenniets klimatdebatt visat är dock att fakta inte heller är politik. Klimatvetenskapen saknar svar på hur behovet av energiomställning och sänkta utsläpp ska vägas mot andra fundamentala samhällsintressen. Eller hur omställningen kan genomföras på ett sätt som har stöd och legitimitet hos medborgarna.
Men under ett antal galna år gav regeringar i Sverige och många andra länder klimatomställningen status som politisk överideologi och placerade omställningstakten bortom folkligt inflytande. Den svenska klimatlagen, som trädde i kraft 2018, bygger uttryckligen på att klimatpolitiken måste skyddas från medborgarna och framtida valresultat.
I land efter land har detta lett till revolt, som på sina håll satt hela det politiska systemet i gungning. Det finns många förklaringar till de traditionella partiernas sammanbrott, och till framgångarna för populistpartier som tyska AFD och brittiska Reform UK. Men klimatfrågan – och det AFD kallar klimatideologin – är en viktig faktor.
Så i den meningen är Tidöregeringen det bästa som hänt både klimatpolitiken och stabiliteten för svensk demokrati. Tidöpartierna lyssnade på väljarna i stället för att stöta dem ifrån sig. De sjösatte en klimatpolitik som är inriktad på långsiktig genomförbarhet snarare än kortsiktig måluppfyllnad. Till exempel att grunden för att kunna elektrifiera transportsektorn och industrin är att det finns stabil tillgång på effekt och billig el, och att elsystemet är robust.
Tidöpartierna lyssnade på väljarna i stället för att stöta dem ifrån sig.
Tidöregeringens politik bygger också på att Sverige redan har genomfört de viktigaste delarna av omställningen. Vi har en i stort sett helt utsläppsfri elproduktion, Europas mest energieffektiva bostäder och de flesta industrier har fasat ut sina fossila bränslen. Men vi råkade göra huvuddelen av jobbet på fel sida om EU-lagstiftningens jämförelseår. Och det innebär att det finns få frukter kvar som hänger lågt eller kan plockas snabbt.
”Robust elsystem” är kanske inte ett lika slagkraftigt budskap på ett plakat som ”För barnens skull”. Regeringspolitiken har heller inte varit perfekt eller helt genomtänkt i alla delar. Men den har, till skillnad från Björn Wimans darr på rösten och fantasier om att förbjuda inrikesflyg, förutsättningar att leda till stora och verkliga resultat i det långa loppet.