Anders Sundelin
Fascisten: Per Engdahl och den nysvenska rörelsen. Weyler förlag. 288 sidor.
Petter Larsson är författare, journalist och skribent på kultursidan.
Det finns ingen nynazism i Sverige. Organisationer har uppgått i varandra och personer har rört sig mellan dem, så att det går att dra en linje mellan dagens sverigedemokrater och de små nazisekterna på 30-talet. Det skedde alltså aldrig något brott och därför är det fel att tala om något ”nytt”. Det brukar den svenska nazismforskningens drottning Heléne Lööw hävda.
Den kanske viktigaste av dessa förbindelsemän mellan då och nu hette Per Engdahl. I journalisten Anders Sundelins ”Fascisten” berättas hans historia. Biografin vilar på skriftliga källor: protokoll, böcker, polisanteckningar och brev. Med intervjuer är det tunnsått; många är döda, ingen minns så mycket. Det ger ett lite stelt, forskningsmässigt, intryck, med dussintals bipersoner som alla tydligen måste nämnas fast de är omöjliga att hålla isär. Men Sundelin skriver så att allt är förlåtet: en fin litterär stil, med sammandragna satser som för tanken till Olle Svenning eller kanske Anders Ehnmark. Den kan först kännas manierad, men är så konsekvent att den blir en egen röst.
Berättelsen startar med hur Engdahl, uppvuxen i en reaktionär militärfamilj, i ungdomen uppfylldes av den revolutionära handlingskraft han såg hos Mussolini och senare Hitler. En ny harmonisk värld skulle skapas där demokratins eviga käbbel och klasskampens destruktiva konflikter skulle ersättas av den korporativt organiserade folkgemenskapen.
Till bokens styrkor hör just närkampen med det fascistiska idégodset, som gör det begripligt varför miljoner människor ställde sig i spöknippets och hakkorsets tjänst på kontinenten. Men det är ingen frustrerad gatukämpe vi möter, utan Sundelin porträtterar Engdahl som intellektuellt begåvad, en ideolog, talare, tänkare och poet.
Kampen gick, som vi vet, i slutändan inget vidare. Och riktigt dåligt gick det lyckligtvis med den fascistiska revolten i Sverige. Någon procents väljarstöd lyckades man som bäst skramla ihop, främst inom den tyskvänliga överklass som fruktade arbetarrörelsen mer än massmorden.
Men medan Per Engdahls kamrater i kampen senare gled in den förhatliga demokratin som ”lektorer, statsråd och landshövdingar, redaktionschefer och professorer, kommundirektörer och borgerliga ledarskribenter” bar han facklan vidare i hela sitt liv. ”Nu gäller det, vem stå rak/Nu gäller det, vem som icke sviker”, skrev han i en dikt.
Han blir liksom svald av kampen, lever sitt liv som aktivist. Det är affischering på stan, en miljon möten, internationella konferenser, programförklaringar, kampskrifter och ett evigt tiggande om pengar. Hans engagemang för nazismen hindrar inte heller att han även långt efter att rörelsens förbrytelser avslöjats för världen, gavs en plats i offentligheten och han ska till och med ha haft kontakt med socialdemokratiska ministrar – om än ständigt bevakad av säkerhetspolisen.
En höjdpunkt i karriären var 50-talets internationella kongresser i Malmö. Under en period var Västergatan 14 högkvarter för resterna av de fascistiska rörelserna i Europa. De behövde en ny strategi och Engdahl var en av dem som omformulerade det politiska projektet. Den biologiska rasismen och antisemitismen, inte längre rumsren efter kriget, måste tonas ner, försvinna. Den ersätts av idén om kulturer, det som senare kallats etnopluralism, som går ut på att olika kulturer inte ska blandas. I praktiken är det bara nya ord, en förklädnad för rastänkandet, men lättare att sälja in, vilket framgångarna för vår tids höger vittnar om.
Själv är han sedan länge död, avliden 1994, och begravd på Östra kyrkogården. Men när SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling säger att det finns för många icke etniska svenskar i landet och när andra med en rasistisk underton varnar för ”tvångsblandning” är det ekot av Engdahls tankar vi hör.