Låt oss börja med att ge regeringen rätt på en punkt. Alla elever behöver kunna läsa, skriva och räkna. Kritiken mot en tanklös digitalisering av skolan har ofta varit befogad. Men ur en premiss har regeringen dragit fel slutsats. AI har behandlats som ännu en skärm att begränsa, inte som den genomgripande samhällsförändring den faktiskt är.
Verkligheten i klassrummen har redan sprungit ifrån politiken. Enligt Internetstiftelsens senaste mätning använder en majoritet av barn och unga AI-verktyg. På gymnasiet används de numera mer för skolarbete än för fritidsbruk. Skolverkets egen uppföljning visar att åtta av tio grundskollärare använder AI, men att de flesta saknar stödjande direktiv för användningen.
Regeringens facit är magert. När AI-kommissionen tillsattes fick den inte lämna förslag på skolområdet, trots att kommissionen själv menade att Sverige inte har råd att vänta. Skolan stängdes alltså ute ur rummet där svensk AI-politik formades. Regeringen hade dessförinnan rivit upp Skolverkets förslag till en nationell digitaliseringsstrategi, expertmyndighetens plan för hur elever och lärare skulle rustas för vår digitala samtid.
Når en bråkdel
Först i februari 2026, mitt i valåret, kom en nationell AI-strategi. Skolan ägnas några rader åt att elever ska utveckla “förståelse”, men hur det ska gå till förblir oklart. Det nya gymnasieämnet i AI var Skolverkets initiativ och når bara en bråkdel av eleverna. Utbildningsministern har kallat skolans digitalisering “helt galen” och gett beskedet att grunderna måste komma först.
Skolan behöver inte välja mellan att lära barn läsa och skriva eller förbereda dem för AI. Omvärlden gör redan både och. Estland ger sedan förra hösten gymnasieelever tillgång till AI-verktyg genom ett nationellt program där lärarna utbildas först. I Peking är AI-undervisning obligatorisk från årskurs ett och i Förenade Arabemiraten införs AI som ämne från förskoleklass till studenten.
Forskningen ger inget stöd för passivitet. I en randomiserad studie av Gregory Kestin och kollegor vid Harvard lärde sig studenter dubbelt så mycket på kortare tid med ett välutformat AI-stöd som med lärarledd undervisning. I Nigeria gav sex veckors AI-handledning efter skoltid ett kunskapslyft som motsvarade närmare två års ordinarie undervisning. Lärare som använder tekniken klokt sparar flera timmar i veckan, tid som kan läggas på läsning, skrivning och räkning.
I en randomiserad studie av Gregory Kestin och kollegor vid Harvard lärde sig studenter dubbelt så mycket på kortare tid med ett välutformat AI-stöd som med lärarledd undervisning
Samma forskning visar att oreflekterad användning kan bli en krycka som försämrar lärandet. Men den oreflekterade användningen pågår redan i klassrummen. Elever lämnar in texter som en chattbot har skrivit och lärare drar ner på skriftliga inlämningar för att kunna bedöma vad eleverna faktiskt kan. Sådana situationer hanteras genom ledarskap, inte genom tystnad.
Nationellt ledarskap betyder inte detaljstyrning. Lärare och rektorer måste ha stor frihet att avgöra vad som fungerar i det egna klassrummet och att välja AI-verktyg utifrån undervisningens behov. Men frihet utan fortbildning, meningsfulla riktlinjer och likvärdig tillgång till kvalitetssäkrade verktyg blir ett ensamt ansvar. Då avgörs elevernas AI-kompetens av vilket hem de växer upp i och vilken skola de hamnar på. Barn till akademiker får vägledning vid köksbordet. Övriga lämnas åt sig själva. Det är skolans uppdrag att jämna ut sådana skillnader.
Utbilda lärarna
Det som krävs är ett nationellt AI-lyft för skolan och receptet finns redan hos andra länder. Gör som Estland och utbilda lärarna innan verktygen rullas ut. Gör som Storbritannien och låt AI avlasta lärarna vid planering och bedömning. Skriv in AI-kompetens i läroplanerna, vilket Peking och Förenade Arabemiraten redan har gjort. Men vägen dit är svensk. Här fattas besluten nära klassrummet, i en skolkultur med platta hierarkier och stor professionell frihet. Ett AI-lyft som inte bygger på den tilliten kommer inte att fungera. Ge nationella riktlinjer och utvärdera satsningen forskningsbaserat. Det är inte teknikoptimism. Det är samma kunskapssyn som regeringen säger sig försvara.
Den 13 september är det val. En regering som kallar sig kunskapsskolans försvarare borde inte gå till val på tystnad om vår tids mest omvälvande teknik. Sverige har inte råd att vänta. Eleverna har redan slutat vänta.
Montathar Faraon, biträdande professor i informatik
Kari Rönkkö, professor i informatik
Diana Saplacan Lindblom, biträdande professor i informatik