Under den gångna mandatperioden har grunden lagts för en kursomläggning av svensk skola. Det är inga små justeringar som Tidö och det L-styrda utbildningsdepartementet banat väg för genom utredningar och beslut.
Det handlar om att återupprätta lärarrollen. Eleven ska vara i skolan för att lära – av läraren. Det låter som en självklarhet, men under många decennier har en ordning som försvårat detta fått dominera. Höga krav på elevinflytande i kombination med obefintliga befogenheter för läraren att upprätthålla studiero, har gjort stök till ett destruktivt normaltillstånd i många klasser. Förhoppningsvis gestaltar sig framtiden annorlunda. Läraren, inte eleverna, bestämmer vad som sker i klassrummet. Ämneskunskap och färdighetsträning är i centrum. Skärmarna nyttjas på sparsamt vis.
Vad kan stå i vägen för en sådan skola?
Lärarutbildningen är ett hinder. Den reformerade lärarutbildning som Tidö beställt, har mötts med skepsis och kritik. Internt talar man om att ”hålla emot”, det vill säga göra på samma flummiga vis som man alltid gjort. I debattartiklar har forskare i pedagogik varnat att läraren och eleven måste möta varandra som jämlikar, annars blir skolan ”socialt farlig”. Eleverna påstås bli ”fiender till demokratin” om de inte får vara med och bestämma. Lärarutbildningsinstitutionerna har över mycket lång tid odlat en fixering vid övningar i normkritik och predikat extrem inkludering, på bekostnad av annat. Deras gamla teser står i konflikt med den kunskapsskola som Tidö vill se.
Den rödgröna sidan av politiken? Ja, Socialdemokraterna rusar till det starka elevinflytandets försvar. ”Elevinflytandet är en demokratisk rättighet” fastslog skolpolitiske talespersonen Niklas Sigvardsson (S) i en riksdagsdebatt på ämnet. Centern vill ha mer entreprenörskap på schemat i skolan och ännu mer digitalisering, absolut inte mindre. Miljöpartiet tar avstånd från talet om disciplin och ifrågasätter om bättre disciplin verkligen ger mer arbetsro. De tror i stället på mjuk ”relationell pedagogik”. Det ger en hint om vilka delar av den påbörjade omläggningen som ställs in vid ett maktskifte efter valet.
Lärarna då? Det är ju ändå om dem detta handlar. De breda lärargrupper (från förskoleklass och uppåt) som jag haft förmånen att föreläsa för och diskutera med under åren som kursändringen tagit form, möter skiftet med en suck av lättnad. Äntligen! De förmedlar förväntan om ett kommande lyft i att få lov att vara lärare igen och arbeta med sammanhållen undervisning som norm, inte längre vara degraderad till en vingklippt ”pedagog” som gång efter annan får finna sig i att bli överkörd av elever eller av specialpedagoger, elevhälsan, inhyrda konsulter eller av påstridiga föräldrar som säger sig veta bättre än dem.
Det är lärare som vill undervisa för att få eleverna att växa som människor och ansvarstagande medborgare. De förstår att förutsättningen är att den brokiga skaran av elever fostras så att de respekterar gemensamma regler och ramar. Sådana förutan blir definitivt skolan, i förlängningen också samhället, ”socialt farlig”.
Detta är min sista gästkolumn. Jag vill tacka alla som läst och hört av sig. Framöver finns mina texter på kvartal.se