Små varelser svävar runt i en färgstark grotta, de snurrar och strålar till ljudet av ekande droppar, röster och atmosfärisk musik. I en stillsam explosion släpper en rosa kropp lös en kaskad av ljusa kulor som sprider sig över triptykens hela bildyta. Bildsekvensen andas fruktbarhet och skapelsemyt.
Simone Hooymans animation Chapel of Very Small Creations sägs vara inspirerad av biologiska illustrationer och Ernst Haeckels 1800-talsteckningar av mikroskopiska organismer. Det går även att se likheter med Leopold och Rudolf Blaschkas märkvärdiga glasmodeller av växter och havsdjur från samma tid. Naturvetenskapens blick på världen har inte bara genererat kunskap utan också formspråk och fantasier. Det är i de sistnämnda som Hooymans verk bottnar.
I utställningen When the Moon Drinks the Sea står naturen i fokus. Landskap växer fram för att sedan kollapsa och återuppstå, växter pulserar av liv, djur sveper förbi. Ibland uppstår ett växelspel mellan natur och mänsklig civilisation, men det sker mest i marginalen. Råmaterialet är tuschteckningar och akvareller som skickligt översatts till digitala animationer med långsamma flöden. Inte bara bilderna är animerade, här är också naturens alla beståndsdelar besjälade.
Utställningen är snyggt installerad i den mörklagda konsthallen. Stora skärmar och projektioner skapar rum som man kan röra sig mellan, omgiven av stillsamt guppande och cirkulerande bilder. Ljud och musik går ut i rummen från två av verken, till övriga finns hörlurar, vilket förstärker känslan av att vara nedsänkt i olika tillstånd snarare än att betrakta konst. Installationen som form har ofta den effekten, den tar till alla medel för att bädda in betraktaren i verket; rum, objekt, rörelse, bild, ljud. Den är förförisk och ska främst upplevas, inte reflekteras över.
I en tid som svämmar över av AI-genererade bilder är det kanske inte så här vår respekt och förundran inför naturen väcks bäst?
Till en början är det fascinerande att låta sig vaggas in i denna vackra och kontemplativa värld. Men känslan är inte bestående. Det är åtta verk med samma naturlyriska tema, dramaturgi och tempo – räkna med över en timme för att se allt i sin helhet – och så småningom får de långsamma och synkrona rörelserna och den meditativa musiken mig att undra om jag har fastnat i en antroposofisk algoritm.
Simone Hooymans arbete gestaltar en föreställning om naturen som är färgad av andlighet men där tekniken skapar distans. Den framstår som barnboksrar men generisk, vacker att titta på fast på bekvämt avstånd. Även om tuschteckningar och akvareller är gjorda med känslig hand har teknologins verktyg format en alltför perfekt samstämmighet i rörelser och proportioner. Magin blir mekanisk och helt enkelt lite tillplattad. I en tid som svämmar över av AI-genererade bilder är det kanske inte så här vår respekt och förundran inför naturen väcks bäst? När delar av filmerna bryter sig ut och tar plats i rummet, som de små hologramliknande figurerna eller den långa vepan med blodröda droppar, blir det mer konkret och greppbart. Jag hade gärna haft mer av den kontakten.