Vissa reaktioner säger mer än andra.
Nyheten om Dolly Parton når mig via en gruppchatt. En vän och kollega skickar ett skrik i versaler:
”NEEEEEEEEJ!”
Hon skriver inte vad som hänt. Förklaringen kommer några sekunder senare.
För tillfället, alldeles precis just nu, kan jag inte tänka mig en bättre runa om det som hänt än ett ord:
Nej.
Sedan tar syret slut. Alldeles precis just nu kan jag inte heller komma på en artist som var så universellt älskad som Dolly Rebecca Parton från Pittman Center, Tennessee. Nej, absolut ingen.
Viskningarna och ropen om hennes hälsa har varit många och illavarslande. Men varje gång har Dolly själv gått in och lugnat med olika varianter på uttrycket ”Ryktet om min nära förestående död är betydligt överdrivet”. Hon gjorde till exempel sin sista intervju i fredags.
Hon verkade bara vara några veckor från att göra en lång turné. Eller spela in en ny skiva. Eller öppna ett nytt bibliotek i ett utsatt område. Det är därför nyheten, för att inte säga chocken, blir en jordbävning långt utanför countryscenen.
Det är som om hon inte ville visa hur illa det var ställt. Varför skulle hon sprida en massa olycka och oro om sig själv i en värld som knappt innehåller något annat än elände? Folk har nog med sitt. En sista omtanke från en artist som gjort omtänksamhet och ödmjukhet till sitt främsta signum.
Jag har givetvis ingen aning om det stämmer, men det vore så typiskt Dolly Parton.
Countrymusiken har en handfull jättar som musiken alltid utgår från, stilbildare och original som i princip byggt hela scenen som alla moderna artister som sjunger country i dag står på:
Hank Williams, Johnny Cash, Willie Nelson, George Jones, Merle Haggard, Kris Kristofferson och Dolly Parton. För många är Dolly den viktigaste och bästa av dem alla, och det finns ingen anledning att argumentera emot. Hon är däruppe, jämsides med alla hårdföra män, på den högsta och snöklädda bergstoppen.
Det är lätt att gå vilse i Dolly Partons enorma karriär. Man kan fastna i ändliga detaljer och rekord. Karriären är för stor och lång för att sammanfatta i en faktaruta. AI klarar inte av det, om nu någon trodde det. Det blir mest andefattigt.
Kanske är det trots allt bästa att fokusera på låtskrivaren Dolly Parton. Det var ändå låtarna som hon var stoltast över.
”Jag känner mig aldrig närmare Gud än när jag skriver” som hon själv sa.
Det sägs att hon hann skriva över 3000 låtar, men hon spelade bara in och gav ut ungefär 450 av dem. Och där, i musiken, finns alltid en unik optimism och tröst. Hur ledsna texterna än blev och var och är, och Dolly kunde verkligen skriva sorgsna ord, går det inte att sluta le. Den som en gång har varit luspank som Dolly vet redan hur botten ser ut och känns – för dem kan det vara viktigare att visa att det finns en väg ut, bort och vidare. Att ge upp är inget alternativ. De vet redan hur det slutar. Förmågan och viljan att lyfta sina lyssnare påminner en hel del om hennes generationskamrater i Beatles.
I en bransch och en scen som dominerades av rumlare och banditer satsade Dolly Parton på att vara snäll. Som artist förmedlade hon en unik värme och humor där alla var välkomna. Det finns en anledning till att hennes status inte bara är odiskutabel inom country, utan även för publiken som lyssnar på rock och hiphop, metal och Beyoncé. Det finns också en anledning till att Dolly Parton, trots att hon verkade i genre med historiskt sett stockkonservativa ideal, blev omfamnad av HBTQI-publiken och ickebinära.
Dolly behövde aldrig skrika om hur viktigt det var att bry sig om folk som hade det sämre än hon själv, det märktes ändå.
”I slutändan vill jag bli ihågkommen som en bra låtskrivare. Låtarna är mitt arv.”
Hon hade inte behövt oroa sig. Hennes klassiker har blivit begrepp. Orden målar upp scener och karaktärer som blivit symboler i människors vardag. I ”Jolene” får svartsjuka ett namn. I ”9 to 5” blev arbetarklassens villkor och klockslag en global hit. I ”Hard candy Christmas” skildrar hon, i den ena obarmhärtiga textraden efter den andra, världens ensammaste jul. Självbiografiska ”Coat of many colors” gav fattigdom ett plagg. Och genom ”I will always love you” skapade Dolly Parton en av tidernas bästa och mest folkkära ballader om känslorna efter att en relation tar slut.
Det finns ingen bitterhet i någon av dem. Bara en förhöjd känsla av att vara vid liv.
Det är det vackra, och värsta, med att Dolly Parton är borta.
Man kan inte sluta le.