Andreas Ekström är medarbetare på kultursidan.
Det finns tusen sätt att minnas Dolly Parton.
Så här på kvällen den 25 augusti när nyheten om hennes död just har kommit fantiserar jag om vad hon själv skulle ha önskat sig för eftermäle. Hon var storstjärna och affärskvinna och låtskrivare och entreprenör och filantrop – men vad bestod hennes verkliga kärna av?
Vem vet. Det kan ingen säga säkert om en annan människa.
Fantiserar vidare: bestod hon kanske allra mest av de människor hon skrev om i skildringarna av arbetarklassens vardag i USA? Lika fejk som hon var med smink och peruker, lika genuin verkade hon ju i omtanken om de människor hon samarbetade med och vars liv hon sjöng om.
Eller så kanske hon lurade oss? Var allt bara en ”berättelse”?
Dolly Parton må ha använt sig själv för att nå ut, men hade samtidigt en strikt privat sfär. Ni har inte sett många bilder på hennes make Carl Dean, som hon levde med fram till hans bortgång förra året. De hade inga barn. Uppväxten i Tennessee besjöng hon i halv- och helkvädna visor, ett av tolv syskon i en fattig familj som hon var.
Under ett långt liv som sanslöst produktiv låtskrivare och artist nådde hon oerhörda framgångar, först kommersiellt, men med tiden också hos alla branschens auktoriteter. Med den taktik och list som amerikansk offentlighet krävde av en kvinna för femtio år sedan skojade hon ständigt om sitt utseende, om dumma blondiner, om sin först kurviga och sedermera nedbantade kropp och sina ansiktslyft.
Det känns dammigt i dag, och man undrar ju. Kostade det verkligen ingenting i själen för henne, all den där självironin?
När man ser de käcka citatsamlingarna som finns här och där på webben blir det omöjligt att inte reflektera över tidens gång. Dagens skickligaste kvinnliga låtskrivare, personer som likt Dolly Parton kännetecknas av arbetsdisciplin, intelligens, smartness i affärer och en förmåga att samarbeta med rätt personer – låt säga en Laleh eller en Zara Larsson eller en Veronica Maggio för att ta några svenska exempel – behöver inte hålla på sådär alls.
Det kan vara så att de har Dolly Parton att tacka för det.
Musikaliskt var hon en av våra största, det går inte att påstå något annat. Hon var en självklar del av en global offentlighet i ett halvt sekel, både som sångerska och skådespelare. Rösten var omisskännlig. De musikaliska countryrötterna var alltid exponerade, men ändå aldrig exploaterade. Uttrycket var genuint, och hennes eget.
Dolly Parton har sitt namn på ungefär 3 000 låtar. Hon skrev ”Jolene” och ”I will always love you” på samma dag. En asteroid är uppkallad efter henne, och det är väl inte det sämsta, men världens astronomer bör givetvis leta efter en lämplig stjärna för namnuppgradering.
Vidare: hon har gett oerhörda summor till välgörenhet, till den forskning som skapade covidvaccinet, till ett helt otroligt läskunnighetsprojekt där böcker skickas hem till barn en gång i månaden mellan födelsen och förskolan.
Vem ska man jämföra med, när man har tagit in allt det där? Ingen alls, det blir nog bäst.
Varje gång en människa ska begravas så uttalas det minnesord. Sådana minnesord är meningslösa om de försöker vara allomfattande. Ni kan få höra ett cv, men ville ni inte känna närvaron av en människa som inte längre är närvarande?
Det är bättre om var och en tar eget minnesansvar: hur hängde just jag samman med den bortgångna? Kan jag hitta just det där alldeles egna i relationen som påminner om egna kärlekar, vänner, föräldrar och platser?
Så förlåt, Dolly Parton, att jag gissar något om hur du ville bli ihågkommen. Det är bara det att din låtskrivargärning bjuder in till det, så oemotståndligt.
Jag tror att du ville att vi ska minnas dig, var och en, för oss själva: som soundtracket till våra egna minnen.