Det har gått en dryg vecka sedan händelsen ägde rum när Roland Östlund släpper in GP i lägenheten i Majorna.
På väggarna hänger tavlor, både porträtt och landskap. I stort sett alla målade av honom själv. Roland Östlund skrivit under med sin signatur: ”Bim”. Ett smeknamn som han haft i stort sett hela sitt liv.
– Jag har hållit på sedan jag var riktigt ung. Jag är 90 år nu vet du, 91 till och med, säger han.
Ramlade på spårvagnsspåret
Det är lite luddigt när Roland Östlund berättar om det dramatiska han var med om för en dryg vecka sedan. Han hade bestämt sig för att åka och handla på Ica i Hovås. Efter att han varit där skulle han byta från buss till spårvagn vid Marklandsgatan för att ta sig hem till Majorna.
När 91-åringen skulle gå över spåret så föll han.
– Jag ramlade rätt ner och slog i höften. Jag kunde inte komma upp, säger han.
Han berättar att han fortfarande har blåmärken längs med hela höften. Han har nu fått en käpp av sin dotter för att enklare kunna röra sig säkert utomhus.
Snabbt var flera personer framme hos honom och hjälpte honom bort från spåret.
– Det kom tre tjejer jagande ner och ryckte upp mig och satte mig på rumpan, säger han.
Han tror att det hade kunnat bli riktigt farligt om han legat kvar på spåret.
– Det är en kurva där så den vagnen som kommer hade inte hunnit stanna, så det var livsfarligt alltså. Jag hade inte kunnat flytta på mig. De var snabba, jissenamn vad det gick fort, säger han.
Fick hjälp hela vägen hem
Han berättar att han också minns att minst en av tjejerna följde med honom på spårvagnen hela vägen hem.
– Jag kunde ju gå, fast knackigt då. När de släppte av mig frågade en av dem: Kan du gå här, klarar du dig hem? Jag svarade att det fanns en vägg hela vägen och att jag kunde hålla i den, säger han.
Han har varit och besökt läkare och undersökt sig efter smällen. Lyckligtvis verkar han klarat sig utan benbrott eller liknande.
Väl hemma insåg han att han inte fått namnen på någon av de som hjälpte honom. Han vill nu på något sätt få tag på de som hjälpte honom för att visa sin uppskattning.
– Jag tänkte att det var jäkla synd för man borde göra någonting för dem. De reagerade så blixtsnabbt.
Han berättar att han förutom att tacka vill ge dem något som tack – kanske en av hans egenmålade tavlor – men bara om de själva vill.
– Jag vet inte om de har någonstans att hänga dem, det var bara en idé, säger han.
Han visar upp en tavla med en kvinna som sitter på en båt.
– Den är ju lite somrig. Den är rätt fin faktiskt, säger han.
My var en av de som hjälpte Roland
I ett försök att leta reda på de som räddade Roland la hans dotter ut ett inlägg på Facebook. Inlägget sågs av My Widenius fru, som kände igen händelsen eftersom My Widenius berättat om den.
My Widenius var den fredagen på väg att möta upp sin fru och deras vänner för att gå på festivalen Way out west.
– Precis innan jag ska gå över kommer han gående och snubblar och faller pladask. Direkt är det jag och två personer till från andra sidan. Det kom folk från alla håll, säger hon och fortsätter:
– Det började rulla in spårvagnar och vi fick bort honom från spåret helt enkelt.
Hon berättar att även en spårvagnschaufför och personal från Pressbyrån kom ut för att hjälpa till.
– Man får verkligen hopp om mänskligheten. Det finns fina människor, säger hon.
My Widenius fick genom Facebook kontakt med Roland Östlunds dotter.
– Jag blev bara glad att få höra att han mådde bra. Vi hade ju pratat om honom i veckan och undrat hur han mår och hur det gick, säger hon.
Vill hitta de andra som hjälpte honom
Hon fick också en blombukett som tack för att hon hjälpte till.
– För mig var det självklart och jag tror det var det för alla som var på plats också att man inte är ute efter något stort tack eller någonting sånt. Jag är bara glad att höra att han mådde bra. Den står i en fin vas i vardagsrummet den blombuketten, så den ser jag varje dag.
Vilka de andra var som hjälpte till vet hon inte.
Roland Östlund känner sig nöjd med att My Widenius fått blommor som tack.
– Ja, vi får väl hitta resten också, säger Roland Östlund och fortsätter:
– Det är ju deras historia som ska berättas.