Dolly Parton var älskad som få, för sina många sånger, men också för sitt sätt att möta människor. DN:s Martin Jönsson minns en artist med en oöverträffad förmåga att säga mycket på ett enkelt och trovärdigt sätt.
När Dolly Partons lillasyster Frieda skrev att hon ”bad för Dolly” i oktober 2025, spred sig panik bland fansen. Dolly hade redan meddelat att spelningarna i Las Vegas måste skjutas upp på grund av njursten och andra hälsoproblem och nu tolkades det som att hon var döende.
Då svarade Dolly med att några dagar senare lägga upp en video på Instagram där hon leende frågade ”Do I look sick to you? I’m working hard here! I aint dead yet!”
Humorn, självdistansen och det rakt igenom naturliga sättet att kommunicera var hennes självklara sätt att desarmera situationen. Hon hade flera år tidigare, på frågan om hon tänkte sluta med musiken, svarat ”I’m planning an album called ’Dolly’s deathbed songs’, so: No”.
Det är nästan så att man väntar på att hon ska göra något liknande nu: återuppstå, säga ”Hell yeah, you got it all wrong again” och le det där avväpnande leendet.
Dolly Partons historia var till delar en klassisk framgångshistoria – ”from rags to rhinestones”, med hennes egna ord. Men den var också ovanlig. Hon växte upp, som ett av tolv syskon, i en fattig familj i ett enkelt enrumshus vid Smokey Mountains i Tennessee. ”Vi hade så ont om mat att myrorna tyckte synd om oss och bar tillbaka matsmulor till oss”, skrev Dolly i den avväpnande självbiografin ”My life and other unfinished business”.
Det som skiljer ut hennes framgång från många andras var att den till så stor del skapades utifrån hennes egna förutsättningar. Det handlar om musikaliteten som ständigt var närvarande trots fattigdomen, om släktingar som blev musikaliska förebilder och partners – och framför allt om att använda sig av den egna bakgrunden för att skapa sin konstnärliga identitet, med stolthet i stället för bitterhet.
Väldigt många av Dolly Partons låtar kan spåras till hennes egna rötter eller till människor i hennes närhet. Ett typiskt exempel är ”In the good old days (when times were bad)”, med rader som ”No amount of money could buy from me/the memories I have of then”.
Hon skrev om pappans tunga arbete (”Daddy’s working boots”), om kappan som mamman sydde av trasor (”Coat of many colors”), om svältande barn (”Little Andy”), om doktorn som förlöste henne (”Dr Robert F. Thomas”) – men också om drömmarna att bli något stort (”Paradise road”).
I sin självbiografi skriver hon att hon hade tre stora drivkrafter: ”Gud, musik och sex. Men inte nödvändigtvis i den ordningen”). När hon sedan lyckades och blev större än någon annan artist från Södern, efter Elvis, blev hon ändå rötterna trogen: ”Although I look like a drag queen’s Christmas tree on the outside, I am at heart a simple country woman”.
Tio album med Dolly Parton man inte bör missa
• ”Just because I’m a woman” (RCA, 1968)
• ”Coat of many colors” (RCA, 1971)
• ”Touch your woman” (RCA, 1972)
• ”My Tennesse Mountain home” (RCA, 1973)
• ”Jolene” (RCA, 1974)
• ”New harvest…first gathering” (RCA, 1978)
• ”Trio” (med Emmylou Harris, Linda Ronstadt) (Warner Bros, 1987)
• ”Hungry again” (MCA, 1998
• ”The grass is blue” (Sugar Hill, 1999)
• ”Little sparrow” (Sugar Hill, 2001)
Hon bodde kvar i samma trakter och lade enorma resurser på att stötta de som kämpade mot samma saker som hon och hennes familj en gång gjorde: hunger, sjukdomar, analfabetism och naturkatastrofer. Men också: mot förtryck och fördomar, hur de än yttrade sig.
Dolly Partons storhet hade många komponenter. Hon var en enastående låtskrivare som kunde vara både ”sad ass” och ”bad ass”, som skildrade både drömmar och besvikelser. Hon var också en stor sångerska, inte bara genom sin klara sopran utan framför allt genom förmågan att berätta med rösten och ge karaktärerna och berättelserna stark personlighet.
Men mer än något annat kommer Dolly Parton att minnas som en artist och person med en enorm integritet.
Det var många som ville äga Dolly och bilden av henne. Män, framför allt, branschen förstås, men också politiska och religiösa krafter, på alla möjliga sidor. Det hanterade hon på sitt eget, unika sätt: hon vägrade representera någon rörelse, men hon stod alltid upp för den enskilda människan. För de fattiga, de drabbade, de som ville studera men saknade pengar, eller de som bara ville vara den de var och älska den de ville. Och fan ta den som försökte säga till henne att det var olämpligt.
När hon blev ombedd att skriva en låt till filmen ”Transamerica” 2006 tackade hon genast ja och skrev inte bara ”Travelin’ thru” utan fortsatte att plädera för människans rätt att ”vara den de är” även när det politiska klimatet mot transpersoner hårdnade.
Det raka tilltalet i hennes sånger inspirerade och gav styrka till många. Ett ofta berättat exempel handlar om Nelson Mandela. När han var fängslad på Robben Island fick han ibland välja vilken musik som fick spelas i fängelset. Nästan varje gång valde han Dolly Partons ”Jolene”.
Dolly gick inte med på att kallas feminist, men de låtar hon skrev utgick från kvinnors situation på ett sätt som få i countryhistorien – knappt ens Loretta Lynn – vågat ta sig an. Det handlar om kvinnor som övergivits av sina män och tvingats hantera ett dödfött barn (”Down from Dover”), om kvinnor som placerats på mentalsjukhus (”Daddy, come and get me”), om prostitution (”A gamble either way”), om den förtryckande synen på kvinnors sexualitet (”Just because I’m a woman”), om män som försöker kontrollera kvinnor (”When possession gets too strong”), om otrohet (”You’re the one who taught me how to swing”) och så vidare.
Budskapen var knappast inlindade – och flera av låtarna stoppades från att spela på radion för att de bedömdes som olämpliga eller vågade (”The bargain store” med flera).
Fem läsvärda böcker av och om Dolly Parton
Dolly Parton: ”Dolly. My life and other unfinished business” (Harper Collins, 1994)
• Helen Morales: ”Pilgrimage to Dollywood” (University of Chicago Press, 2014)
• Randy L Schmidt: ”Dolly on Dolly – interviews and encounters” (Chicago Review Press, 2018)
• Sara Smarsh: ”She come by it naturally” (Scribner. 2020)
• Dolly Parton: ”Songteller: My life in lyrics” (Chronicle Books, 2020)
Dolly Parton var inte neutral, det vore att förminska henne, men hon visade med emfas att hon inte tänkte exkludera människor.
Hon var, för att citera författaren Sarah Smarsh, ”short on book learning but long on smarts” när hon klev in i musikbranschen. Hon tvingades hantera män som missförstod henne, som förenklade henne och som försökte kontrollera henne, men hennes begåvning – i röst, låtskrivande och personlighet – var så stor att den inte gick att trycka ner.
En som försökte var countrystjärnan Porter Wagoner, som rekryterade Dolly till sin tv-show 1967 och gjorde en rad framgångsrika album med henne. När hon lämnade showen för att helt satsa på sin egen karriär skrev hon ”I will always love you” tillägnad honom, men det hindrade inte Porter att stämma Dolly på tre miljoner dollar för att det var han som ”byggt upp hennes karriär”.
En annan som försökte, men misslyckades, var Elvis Presleys manager Överste Tom Parker. Elvis ville spela in just ”I will always love you” men dagarna före studiosessionen hörde Parker av sig och meddelade Dolly att när Elvis gjorde en låt av någon skulle han (och Parker) ha hälften av alla royalties. Dolly sade nej, till mångas förvåning, och decennier senare sade hon i en intervju att hon ”tjänat så mycket pengar på det beslutet att hon hade kunnat köpa Graceland”.
Mot slutet av 1970-talet satsade hon, med stor framgång, på att slå igenom till en bredare publik. Med sina egna ord lämnade hon inte countryn, utan ”tog med countryn till nya marker”. Men hon gick också tillbaka till de musikaliska rötterna decennier senare med en rad mer bluegrasspräglade album runt millennieskiftet, som fantastiska ”The grass is blue” och ”Hungry again”.
Oavsett epok kommer Dolly Partons musikaliska arv att leva länge. Åtminstone till år 2045. Då kommer det att avslöjas vilken låt Dolly skrivit och placerat på en cd i ett ”hemligt skrin” i en monter på Dollywood. Även in i framtiden behöll hon kontrollen.
Dolly Parton 1946-2026
Född 19 jan 1946 i Locust Ridge, Tennessee, död 25 augusti 2026 i Brentwood, Tennessee
Familj: Hon och maken Carl Dean hade varit gifta i nära 59 år, när han dog 2025. De hade inga barn. Hon hade elva syskon, varav sju fortfarande är i livet.
Låtskrivare: Dolly etablerade sig tidigt som framgångsrik kompositör i Nashville, med countryhits för Skeeter Davis, Kitty Wells med flera. Totalt har mer än 450 av hennes låtar spelats in av henne och andra.
Skivor: 49 studioalbum i eget namn, 16 duettalbum och två med Emmylou Harris och Linda Ronstadt. Hon har haft fler låtar på förstaplatsen på Billboards countrylista än någon annan artist och sålde totalt mer än 100 miljoner skivor. Debuten var med popsingeln ”Puppy love”, skriven av henne och hennes farbror Bill Owens, när hon var 13 år.
Filmer: ”9 till 5”, ”Det bästa lilla horhuset i Texas”, ”Blommor av stål” med flera.
Dokumentärer: ”Here I am” av Francis Whately 2019, podcastserien ”Dolly Parton’s America” i 9 delar av WNYC (finns på Spotify)
Företag: Grundare av Dollywood Co, som är delägare i nöjesparken Dollywood i Pigeon Force och en rad restauranger, affärer med mera.
Förmögenhet: ca 4,5 miljarder kr, enligt Forbes.
Välgörenhet: Parton grundade läsförmåge-projektet ”Imagination library”, som donerat mer än 270 miljoner böcker till barn och har donerat hundratals miljoner kronor genom åren till offer för naturkatastrofer, forskning (bl a för covidvaccin), sjukvård och som stipendier för utbildning till elever utan pengar.
Utmärkelser: Invald i såväl Country Music Hall of Fame som Rock n’ Roll Hall of Fame (som hon först tackade nej till för att hon inte tyckte hon förtjänade det) och Songwriters Hall of Fame. Tilldelad National Medal of Arts och Carnegie Medal of Philanthrophy. Vann 11 Grammys och nominerades till ytterligare 44.