Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I dag tar Kaveh Madani, i exil från Iran och professor vid FN-universitetets institut för vatten, miljö och hälsa, emot Stockholm Water Prize, världens mest prestigefyllda pris för insatser för vattenmiljön. Han får det ”för att på ett unikt sätt ha förenat banbrytande forskning om förvaltning av vattenresurser med policyarbete, diplomati och global folkbildning, ofta med personlig risk och trots politiska svårigheter”.
Kaveh Madani har fördjupat kunskapen om vår tids komplexa vattenutmaningar, inte minst vattenbrist. Betydelsen av detta är lätt att inse efter den torra sommaren vi har bakom oss. SMHI rapporterar mycket låga flöden i vattendrag i södra Sverige. Nivån i Vombsjön, dricksvattenresurs för bortemot en halv miljon skåningar, är rekordlåg. Flödet i flera av Europas stora floder är en bråkdel av det normala. Längs Donau har kärnkraftverk stängts ner på grund av brist på kylvatten. I Rumänien har man sprängt en kanal för att få fram tillräckligt med kylvatten till kärnkraftverket i Cernavoda, men man fick ändå stänga ner. I Frankrike har extremvädret på liknande sätt slagit ut nästan en femtedel av kärnkraften. Lake Mead och Lake Powell, de viktigaste dricksvattenreservoarerna i västra USA, är nu lägre än någonsin uppmätt, med bara en fjärdedel av den vattenvolym de har när de är fulla.
Vi talar just nu mycket om vattenbrist, vid andra tillfällen är det översvämningar som ger rubriker. Sådant kan förstås vara tillfälligheter – vädret varierar. Men det vi ser nu är mer än så. Klimatförändringarna ökar kraftigt sannolikheten för extremväder, med åtföljande torka, sinande vattendrag och bränder. En global analys av extrema värmeböljor visar att de har blivit omkring 200 gånger mer sannolika till följd av växthusgasutsläppen. Det som tidigare kunde kallas århundradets värmebölja är nu närmast vardagsmat.
Utöver naturliga variationer och effekter av klimatförändringarna påverkas vattnet som en direkt följd av hur vi människor har dikat och dämt, en grundbult i alla civilisationer. I Johan Ludvig Runebergs dikt säger bonden Paavo, högt bland Saarijärvis moar, till sin hustru: ”Blanda du till hälften bark i brödet, jag skall gräva dubbelt fler diken.” I Sara Lidmans romansvit om Jernbanan och förvandlingen av Västerbottens inland kämpar Nabot förgäves med att baxa upp en sten ur diket. Spadar-Abdon, socknens flitigaste dikare, gräver år ut och år in för att få bättre bete och skördar. Han säger: ”Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening”.