Boel Gerell är författare och scenkonstkritiker på kultursidan.
Regissören Marcus Olsson har varit på teaterfestivalen Edinburgh Fringe och det är en förvirrad historia. Ibland saknar han biljett och ibland glömmer han sin plånbok. Ett försök att ”prata sig in” som han gjorde ”på nittiotalet” funkar dåligt och han får gå och äta kebab i stället. Men ibland lyckas han se en föreställning och gillar särskilt möjligheten att kunna gå innan showen är slut, om det är dåligt.
Och det är det rätt ofta, på ett eller annat sätt. Där han sitter och fattar ”ungefär hälften” drar han sig till minnes sina tidigare erfarenheter av scenkonst. 1994 exempelvis var han på Hipp och såg Staffan Valdemar Holms uppsättning av ”Schroffenstein” och inte heller den gången begrep han nånting. Men låtsades, liksom han förutsätter att alla andra i publiken som sa sig uppskatta produktionen låtsades.
Det här är bara en av många slafsiga generaliseringar som Marcus Olsson serverar i sitt minst sagt grumligt formulerade inlägg om Sveriges teaterliv. Poängen med texten, om jag lyckas förstå honom rätt, är att inget av det härligt spontana som han upplever på Edinburgh Fringe finns i Sverige och framförallt inte på Malmö stadsteater.
Bevis för detta hämtar han från det dammigaste arkivet. Vid sidan av ”Schroffenstein” hänvisar han till hur han tror att publiken upplevde uppsättningar som Ingmar Bergmans ”Peer Gynt” 1957. Frågan är vad snart sjuttio år gamla referenser har att göra med situationen i dag på Malmö stadsteater? Har Marcus Olsson överhuvudtaget besökt teatern på denna sidan millennieskiftet?
Själv är jag också nyss hemkommen från Edinburgh Fringe och liksom Marcus Olsson uppskattade jag oförutsägbarheten i utbudet. Däremot förstår jag inget av hans resonemang om att man som publik ”kan resa sig upp och gå” när som helst. Är det inte särskilt respektlöst mot den självfinansierande aktören och den övriga publiken att baxa sig ut under pågående föreställning, när avståndet till scenen är mindre än en meter?
Och vad är det som hindrar honom från att gå i pausen på Hipp, om upplevelsen inte faller honom i smaken? Om det är det påstådda priset på 450 kr som svider kan jag lugna honom. En biljett till Hipp behöver inte kosta mer än 330 spänn och på Intiman är priset 280 kronor. Fyndpris, skulle jag vilja säga med våren på Malmö stadsteater i färskt minne. Med briljanta uppsättningar som Lars Noréns ”Natten är dagens mor”, Ivan Vyrypaevs ”Illusioner” och Tove Ditlevsens ”Köpenhamnstrilogin” hade teatern en av sina allra starkaste säsonger.
Marcus Olssons idé om att scenkonst ska kosta nästan inget, vara lättfattlig och helst inte pågå mer än en timme har en bismak som är rätt olustig. Som om det kreativa arbetet och viljan att säga något med konsten inte är värt nånting, utan kan jämföras med snabbmaten Olsson i brist på annan underhållning kränger i sig i gathörnet. Att debatten om scenkonst överhuvudtaget ska drivas på den här nivån av kulturförakt är sorgligt.
Var är samtalet om de stora och avgörande frågorna i samhället och konsten i dag? Var är analysen av de komplexa resonemangen som inte kan sammanfattas i en pitch på tre rader? Vad jag sett på Malmö stadsteater under den gångna säsongen är ett ärligt försök att ställa en del av de frågorna. Det är ett risktagande som kräver mod i en tid där kultur ständigt måste försvara sitt existensberättigande. Mot klåfingriga politiker förstås, men också mot populister som Marcus Olsson, som vill ha fler nakna tjejer på rullskridskor för pengarna.
Glädjande nog tycks publiken ha en annan åsikt och det har mycket riktigt varit slutsålda salonger till många av vårens föreställningar. Om det innebär att Marcus Olsson måste vara mindre spontan och planera sitt besök lite bättre må det vara hänt. För oss andra är det en lycka att intresset fortfarande finns för bra scenkonst.
Svar direkt från Marcus Olsson:
Jag kom hem från Edinburgh Fringe uppfylld av alla intryck och skrev en text om det. När jag sedan blev ombedd av redaktionen att jämföra med svenskt teaterliv insåg jag att vår teaterdebatt redan är ganska välfylld. Det jag möjligen saknade var något om publikens situation. Det var därifrån min text kom.
Fringe är inte ett recept på hur svensk teater borde se ut. Men kontrasten fick mig att få syn på saker här hemma som jag tidigare inte reflekterat över.
När Gerell kallar mig populist är det svårt att inte tänka på Sydsvenskans egen rubrik, som kokade ner min text till just att jag ville ha ”nakna tjejer på rullskridskor för 150 kronor”. Det var en fyndig rubrik. Men det var inte riktigt min text, vilket blev särskilt märkligt eftersom jag uttryckligen skriver att en teater som bara ger publiken vad den redan vill ha inte är värd sina anslag.
Mina exempel från ”La Cage aux folles”, ”Schroffenstein” och Bergmans ”Peer Gynt” var inte tänkta som bevis för hur Malmö stadsteater fungerar 2026. De var illustrationer av en gammal och fortfarande intressant konflikt mellan konstnärlig ambition och publikupplevelse.
Gerell invänder mot mina 450 kronor genom att påpeka att en biljett till Hipp kan kosta 330. Men min text handlade inte om vad en biljett på Malmö stadsteater kostar, utan om teaterbesöket mer generellt. För övrigt kostar ”Jävla karlar” med Shanti Roney 655 kronor på Slagthuset i Malmö.
Däremot var jag kanske alltför för svepande när jag skrev om den gästande regissören som kommer, gör sin uppsättning och lämnar. My bad.
Men min huvudfråga kvarstår. Varför talar vi så lite om hur teaterbesöket faktiskt fungerar: om pris, tid, ritualer, förväntningar och känslan av att ibland själv bli bedömd? Att föreställningar är slutsålda motsäger inte tesen att många människor faktiskt upplever tröskeln till teatern som hög.
I ett valår är det dessutom riskabelt att kalla frågor om publikens trösklar för populism. Det ger onödigt stöd åt dem som redan vill beskriva den offentligt finansierade kulturen som en angelägenhet för ett fåtal.