Enda anledningen till att Carlos visste att sonen gick på Brinellgymnaiset är att han googlade vilka som hade kommit in, något som alltid publiceras i lokaltidningen.
Han var glad, hoppades att sonen skulle gå ut skolan och få ett jobb.
När fler och fler detaljer om attacken på skolan och den gripne kom ut i medierna la han ihop pusselbitarna och förstod att det handlade om Liam.
– Mitt liv försvann i samma sekund som det hände, säger han och fortsätter:
– Det är fruktansvärt det han har gjort. Jag är död inombords.
Ensam vårdnad om sonen
Han har inte haft kontakt med Liam Nebel sedan slutet på 2024, då sonen under hösten flyttade till ett familjehem i Fagersta. Sonen är myndig och ingen har tagit kontakt med pappan efter gripandet. Under 2025 blev den frivilliga placeringen i familjehemmet omvandlad till en tvångsplacering enligt LVU, eftersom rätten tyckte att det var svårt att bedöma hur villig Carlos var att samverka till den planerade vården för Liam Nebel.
Carlos och Liam Nebel levde tillsammans efter att Liam Nebels mamma försvann ur hans liv när han var sju år. Carlos vet inte var mamman befinner sig, och han fick ensam vårdnad om sonen. Hon har skyddade personuppgifter.
Det har funnits problem
Carlos är dömd till villkorlig dom för olaga hot och överträdelse av kontaktförbud mot Liams mamma 2010, när sonen var två år. Det finns flera dokumenterade händelser med hot och kontaktförbud mot närstående kvinnor. Enligt socialtjänsten har Liam bevittnat våld i hemmet men Carlos säger att det inte stämmer.
– Jag förstår att det inte ser ut så, och jag kan vara öppen med att det har funnits problem, säger han.
Tvingad att träna kampsport
De flesta medier har rapporterat om bakgrunden till LVU-omhändertagandet.
Socialtjänstens utredning är en provkarta av olika försummelser: psykiskt och fysiskt våld, begränsat med mat, bristande skolgång, inga mediciner, brottsförhärligande attityder. Det står att Liam blev tvingad att träna kampsport och inte fick glasögon.
Men det finns delar av den beskrivningen som Carlos inte alls känner igen.
– Jag var angelägen om att vi skulle äta hälsosamt och vi åt ingen skräpmat, men jag är utbildad kock och jag lagade husmanskost varje dag.
Han var mitt allt
Han säger att både Liam Nebel och han älskade mat och att det var ett gemensamt intresse. Han visar bilder på julbord, Beef Wellington på nyårsafton och surf n´ turf, hummer och oxfilé.
– Han var mitt allt. Jag levde för honom, säger han.
Tio orosanmälningar
Sundsvalls kommuns senaste utredning bygger till stor del på familjehemsmammans uppgifter som socialtjänsten inte har ansträngt sig för att gräva djupare i, anser Carlos.
– Uppgifterna bygger på hörsägen som de inte har gått till botten med.
Mellan 2011 och 2025 finns det tio orosanmälningar från skolan, där flera handlar om Liam Nebels skolgång och hälsa. Han fick epilepsi. Enligt Carlos fick han ofta anfallen i skolan, vilket var anledningen till att han i perioder lät sonen stanna hemma.
– Han blev bättre då, och medicinen trappade jag ner i samråd med läkare. Vilken pappa skulle neka sitt barn medicin?
Jag orkade inte kriga med socialen
Under 2024 var Carlos i Finland för att arbeta när han blev allvarligt sjuk. Liam Nebel var med honom. Carlos blev kvar på sjukhuset i flera månader. Till en början fick sonen bo hos en bekant och hans familj, som sedan blev familjehemsföräldrar.
– När jag till slut kom tillbaka orkade jag inte kriga med socialen, jag var för svag.
Koppling till kriminella mc-gäng
Familjehemspappan som Liam Nebel bodde hos har haft dokumenterade kopplingar till kriminella mc-gäng i kretsen kring Bandidos.
Han och Carlos är bekanta, men Carlos säger att han själv helt kapade banden till den kriminella mc-världen och den så kallade enprocentsmiljön när Liam Nebel föddes.
Däremot kan han inte förstå hur socialtjänsten kunde tycka att det var ett lämpligt familjehem. För honom var det en tillfällig lösning när han var svårt sjuk.
– Det finns inte en möjlighet att de har undersökt familjehemmet ordentligt, säger han.
Någonting hände i Fagersta
Det finns uppgifter om att Liam själv inte ville träffa Carlos, men han tror att sonen kände sig kluven mellan familjehemmet och honom och inte vågade.
– Jag ville bara att han skulle gå ut skolan, få ett jobb och att vi skulle få tillbaka kontakten.
Nu undrar han vem som egentligen har haft koll på hur sonen har mått och riktar kritik mot socialtjänsten och familjehemmet.
– Någonting hände i Fagersta som socialtjänsten förbisåg eller inte ville kännas vid. Hur har de inte kunnat plocka upp varningssignalerna?
Brev till sonen
Han ställer sig själv frågan varför det hände men han har inget svar. Han tror att sonen kan ha varit mobbad eller svårt deprimerad men han vet inte.
– Han ska stå sitt kast för vad han har gjort. Det är ett fruktansvärt brott och jag tänker på det varje sekund. Men innerst inne så vet jag att han kommer att behöva mig och jag kommer att finnas där som pappa. Jag kan inte vända honom ryggen.
Under dagar och nätter efter skolattacken har han skrivit ett brev till sonen. Han planerar att skicka brevet till honom i häktet eller fängelset. Han vill också dela det han har skrivit till allmänheten, via Expressen.
Jag hoppas att du en dag kan förlåta mig
I orden finns all sorg och förtvivlan han känner och alla skuldkänslor han bär på över sin egen otillräcklighet som förälder.
Han avslutar brevet med att be om förlåtelse: ”Jag hoppas att du en dag kan förlåta mig för de gånger jag inte lyckades visa min kärlek på rätt sätt. För bakom alla krav, alla råd och alla gånger jag försökte göra dig stark fanns det bara en sak: En pappa som älskade sin son mer än han någonsin lyckades sätta ord på.”
Ser sitt liv som över
Carlos önskar att det som hände på skolan aldrig ska hända igen.
– Jag tänker på föräldrarna som förlorat ett barn, det är fruktansvärt.
För egen del ser han livet som över. Han har fortfarande problem med hjärtat och tror inte att han kommer leva särskilt länge.
– Jag kommer snart att dö men till dess kommer jag att finnas där för min son.
Pappans brev till Liam Nebel
Älskade son Liam,
Jag vill säga förlåt.
Jag har aldrig varit perfekt. Jag har gjort misstag, sagt fel saker och ibland missat stunder som jag önskar att jag kunde få tillbaka. Men jag vill att du ska veta att varje misstag jag gjorde kom ur min vilja att ge dig ett bättre liv. Aldrig för att jag inte brydde mig, utan för att jag ibland försökte för mycket, älskade för mycket och bar mer än jag egentligen orkade – bara för att du skulle slippa bära det själv.
Förlåt för alla gånger jag kanske pressade dig för hårt. För alla gånger jag krävde mer av dig när du redan hade gett allt du hade. Jag såg hur hårt du tränade, hur mycket du kämpade och hur trött du var. Men ibland glömde jag att bakom den starka thaiboxaren fanns min son – en pojke som också behövde känna sig älskad, omtyckt och trygg, inte bara vara stark.
Jag ville att du skulle bli stark. Jag ville att du skulle kunna försvara dig, stå upp för dig själv och aldrig ge upp när livet blev svårt. Men i dag förstår jag att styrka inte bara handlar om att kunna ta en smäll eller resa sig efter ett nederlag. Verklig styrka handlar också om att våga säga att man är trött, rädd eller ledsen. Att våga vara sig själv och veta att man är älskad ändå.
Jag visste inte från början hur man skulle vara en bra pappa. Jag hade ingen perfekt handbok att följa. Men den dagen du föddes lovade jag mig själv att jag skulle lära mig. Jag skulle kämpa. Jag skulle finnas där för dig, oavsett hur svårt livet blev.
Och jag försökte. Ibland blev det fel. Ibland var jag trött, trasig och helt utmattad. Men jag gav aldrig upp, för du var alltid värd att kämpa för.
Om mina ord eller mina krav någon gång fick dig att känna att du inte var tillräckligt bra, då är jag verkligen ledsen. Du behövde aldrig vinna något för att göra mig stolt. Du behövde aldrig vara bäst. Du behövde aldrig bevisa ditt värde för mig.
Du behövde bara vara du.
Jag är stolt över dig – inte för hur hårt du kunde slå, inte för hur många matcher du vann och inte för hur stark du kunde vara på utsidan. Jag är stolt över dig för den människa du är.
Om du en dag ser tillbaka på ditt liv och ser mina brister, mina misstag och allt jag inte gjorde rätt, ber jag dig att titta lite djupare.
Där hoppas jag att du ska se en pappa som aldrig slutade älska dig. En pappa som varje dag försökte bli bättre än mannen han var dagen innan. En pappa som kanske inte alltid hade de rätta orden, men som alltid bar dig i sitt hjärta.
Du var aldrig min andra chans, Liam.
Du var min enda chans att få vara pappa till en son som jag älskar mer än livet självt.
Om jag kunde göra om vissa saker skulle jag göra det. Jag skulle hålla om dig oftare. Jag skulle säga ”jag älskar dig” ännu fler gånger. Jag skulle försöka vara där i varje stund som jag missade. Jag skulle försöka förstå dig bättre och lyssna mer.
Men en sak skulle jag aldrig ändra:
Att du är min son.
Och oavsett vad som händer i livet kommer en del av mitt hjärta alltid att tillhöra dig.
Jag hoppas att du en dag kan förlåta mig för de gånger jag inte lyckades visa min kärlek på rätt sätt. För bakom alla krav, alla råd och alla gånger jag försökte göra dig stark fanns det bara en sak:
En pappa som älskade sin son mer än han någonsin lyckades sätta ord på.
Jag älskar dig, Liam.
Det kommer jag alltid att göra.
Förlåt mig, min älskade son.