Det började med atombomben. Efter andra världskriget menade klartänkande hökar att den svenska neutraliteten behövde starkast möjliga försvar för att kunna upprätthållas. En egen atombomb, alltså.
Självklarheten i denna slutsats eroderade med tiden, men i slutet av 1950-talet fick atomforskningen runt en fjärdedel av Sveriges totala forskningsbudget. Dels för att bomben fortfarande ansågs vara så viktig, dels för att kärnkraftens civila ändamål skymtade vid regnbågens slut.
Så intog energipolitiken en central roll i den svenska offentligheten. Ett politikområde som vid en första anblick kan te sig byråkratiskt och trist – men som i själva verket har varit definierande för det svenska politiska 1900-talet.
Den insikten bär man med sig efter att ha läst Tomas Rambergs ”Att dagtinga med sin övertygelse”. Ramberg levandegör skickligt den svenska kärnkraftspolitiken. Intriger, svek och brutna löften varvas med humor och kollektiva minnen i en rafflande berättelse med potential att skriva om tolkningen av den moderna svenska politiska historien.
Så intog energipolitiken en central roll i den svenska offentligheten.
Läsaren får ta del av hur kärnkraftsmotståndet en gång sprang ur en bred civilisationskritik. Centerpartiet fångade upp och organiserade ett folkligt missnöje med industrisamhällets baksidor, urbaniseringen, smutsen, betongen. Partiledaren Thorbjörn Fälldin vägrade sätta sig i en regering som startade fler kärnkraftverk med ett uttalande som ger Rambergs bok sin titel: ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse”.
Vi leds genom en folkomröstning och slutet på fyra decennier av socialdemokratiskt ledda regeringar. Avveckling, nybyggnation, slutförvar; Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Atomklyvningens aura av civilisatorisk omvälvning mals ned till tekniska utmaningar för ingenjörsvetenskaperna.
Vidare till Fredrik Reinfeldt, som genom kärnkraftsfrågan lyckades ena de borgerliga partierna och cementera blockpolitiken, och Ebba Busch, vars första trevande kontakter med Jimmie Åkesson handlade om energipolitik.
Med det är vi framme vid valrörelsen 2022 och Tidöpartiernas enkla budskap till väljarna. Som Ramberg återger det: ”Sänk bränslepriserna, kompensera folk för dyra elräkningar och bygg ny kärnkraft”.
I ”Att dagtinga med sin övertygelse” görs energipolitiken till jämförbar med välfärdspolitiken i sin betydelse för framväxten av dagens Sverige. Boken är därför i en mening episk.
Den hade tjänat på en annan rytm än vad tidningsvärldens tempofyllda prosa och korta avsnitt skapar. Interpunktionen kunde ha tröskats ett varv till. Men dessa tillkortakommanden fråntar inte boken sitt värde som berättelse om Sverige. Med den bidrar Tomas Ramberg till att forma vår självförståelse. En stor journalistisk gärning.