Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SJUKVÅRD
Inför valet i höst tävlar partierna om att presentera nästa stora lösning för svensk sjukvård. Nya miljardsatsningar och organisationsförändringar ska öka tillgängligheten, korta köerna och förbättra kvaliteten. Löftena är bekanta – liksom problemen de är tänkta att lösa.
Trots decennier av reformarbete återkommer samma utmaningar: långa väntetider, svårigheter att behålla personal, bristande kontinuitet och en växande administration. Kanske är sjukvårdens problem inte alltid brist på förändring, utan att förändringarna avlöser varandra innan de hunnit få fäste.
Sjukvården är en kritisk del av välfärdssamhället och en central valfråga. Det är därför naturligt att varje politisk majoritet vill sätta sin prägel på den. Men sjukvården är inte en verksamhet som kan göras om efter varje val. Medicinsk vetenskap, professionell kompetens och fungerande vårdkedjor byggs upp under lång tid. Den utvecklingen kan inte följa politikens fyraårscykler.
Folkvalda politiker har en viktig uppgift i att sätta mål, fördela resurser och ange övergripande mål. Samtidigt måste de förhålla sig till väljare, opinion och sina ideologiska utgångspunkter. Kunskapen om hur målen bäst nås och hur vårdens innehåll och arbetssätt kan utvecklas finns framför allt hos dem som arbetar i vården. Den kunskapen och erfarenheten borde vara utgångspunkt och sätta tempot för vårdens förändringsarbete.
När sjukvården i stället tvingas följa politikens svängningar riskerar den att styras av det som syns här och nu. Enskilda händelser, starka berättelser och stora nyhetsrubriker kan skapa krav på omedelbara åtgärder. Politisk handlingskraft kan då komma att mätas i det som går att visa upp: en ny utredning, ett nytt löfte, ett nytt mål eller till och med en hel omorganisation.
Men varje förändring kostar. Nya beslutsvägar och administrativa system ska byggas. Möten ska hållas, resultat rapporteras och personalen anpassa sig. Tid och pengar som kunde ha lagts på patientarbete går istället till nya organisationer, styrsystem och mätmetoder. Innan en förändring hunnit sätta sig planeras ofta redan nästa. Den ena reformen blir en korrigering av den föregående.
Det är en utveckling vi känner igen från vår egen kliniska vardag. Det talas om miljardsatsningar, men i våra verksamheter märks framför allt besparingskrav. Rapportering, mätning och administration tränger undan patientmöten. Nya mål och uppdrag presenteras innan de tidigare hunnit utvärderas. Nyckeltal och projekt med attraktiva namn utformas långt från den kliniska vardagen. Återkommande förändringar med otydliga syften leder till anpassning snarare än engagemang. Nyfikenhet riskerar att ersättas av administrativ följsamhet.
Forskning om förändringsarbete visar att delaktighet och förankring hos dem som ska genomföra nya arbetssätt är avgörande för att de ska få genomslag. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har visat att kortsiktighet, bristande förankring och en mängd parallella styrsignaler kan försvåra långsiktigt utvecklingsarbete. OECD har samtidigt pekat på den komplexa ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner och behovet av bättre samordning mellan olika nivåer. Tillitsdelegationen har betonat vikten av att ge professionen större handlingsutrymme och låta kunskap från verksamheten få större betydelse i förändringsarbetet.
Det finns en viktig skillnad mellan utveckling och omorganisation. De stora medicinska förbättringarna i svensk sjukvård har sällan börjat med ett nytt organisationsschema. De har vuxit fram ur forskning och klinisk erfarenhet, genom att nya arbetssätt prövats i den kliniska vardagen.
Det är också där den viktigaste kunskapen om vårdens utveckling finns. Läkare, sjuksköterskor och annan omvårdnadspersonal arbetar närmast patienterna och ser vad som fungerar i praktiken. Deras erfarenhet sträcker sig längre än en mandatperiod. De vet vad som redan prövats, vad som fungerat och vilka utmaningar som kvarstår. Den kunskapen måste väga tyngre när framtidens sjukvård formas.
Det finns ingen reform som kan lösa sjukvårdens alla problem. Politikens uppgift bör därför inte vara att lova bort alla brister. Behoven är större än resurserna och allt kan inte göras samtidigt. Vissa önskemål kommer därför att behöva stå tillbaka. Det är politikens ansvar och något väljarna förtjänar att höra även när det inte är det mest populära budskapet.
Svensk sjukvård lider inte av brist på idéer. Den lider av brist på kontinuitet och stabilitet.
Inför höstens val efterlyser vi därför politiker, oavsett parti, som vågar förändra när förändring behövs – men också avstå när det är rätt sak att göra. Som utgår från verksamhetens verkliga utmaningar, lyssnar på dem som arbetar där och låter medicinsk kunskap och erfarenhet väga tungt. Sjukvården måste få utvecklas i takt med den medicinska kunskapen och den kliniska verkligheten – inte efter opinionssvängningarna.
Den största politiska insatsen under nästa mandatperiod kanske därför inte är att lansera den största satsningen eller den mest omfattande omorganisationen.
Det kan vara att skapa förutsättningar för en sjukvård som utvecklas tillsammans med politiken och som fortfarande fungerar när nästa valrörelse börjar.
Jacqueline Sundström
specialistläkare i psykiatri, överläkare
David Lossmann
specialistläkare i psykiatri, överläkare