Så bra är ”Flaggan”
Genre: Komedi (Sverige).
Av: Michael Lindgren.
Med: Noel Flike, Arvid Swedrup, Laura Majid, Seddik Radjai, Alfred Svensson, Henrik Knutsson, Malin Cederblad, Marko Lehtosalo.
Längd: 1:41.
Från: 11 år.
Premiär: På bio 28/8.
Det finns en energi kring Michael Lindgrens ”Flaggan” som slinker innanför bröstet. Filmen har gjorts klart på rekordtid inför valet, och under galapremiären står Håkan Juholt och Jan Emanuel tätt intill på blåa mattan, samtidigt som SD passat på att kampanja utanför biografen.
Ändå rimligt för en film som utspelar sig under valnatten 2010 då partiet kom in i riksdagen, och som kommer med en ansvarsfriskrivning om att precis allt vi kommer att se är dum fiktion: En saga om de unga SD-kusinerna Ville och Tobbe (Noel Flike från Hov1 och Arvid Swedrup), som på valvakan får i uppdrag att sätta upp en stor svensk flagga över torget i invandrartäta Rinkeby. En kupp som ballar ur, när ett ungdomsgäng rånar dem på en digitalkamera full av komprometterande bildmaterial på en viss Jimmie.
Filmen har från start liksom nostalgiskt roligt åt Sverigedemokrater från generation järnrörsskandalen. Många pratar grötig skånska, kostymerna är kroniskt oformliga, medan valvakan framstår som firmafesten Gud glömde.
Alfred Svensson gör den flintskallige SD-toppen Palmroth med ett ondskefullt leende som ger diffusa nasse-vibbar. Medan Henrik Knutsson spelar Villes och Tobbes sidekick som en vikingatatuerad galning på jakt efter tjack i förorten. Men i höjd med att vi möter Markoolios ultra-finne som äter falukorv med kniv och presenterar sig som ”Antti - rasist”, blir kränkningarna mer inkluderande.
Scenen i miljonprogrammet är en förhäxande tripp där Antti nostalgiskt berättar om det gamla goda Sverige – där alla talade finska. Något som blir början på en slapstick-laddad odyssé genom Rinkeby-natten till en antirasist-fest där uppblåsta vänsteraktivister i dreads röker bong, och där Kaya (Laura Majid) läser egenskrivna dikten ”Hemlandet” så att Ville inte kan bli annat än kär och villig att bli sosse.
Filmen spelar till slut på allas fördomar om alla. På rädslor för den gängkriminella orten och på en onyanserad bild av Sverigedemokraterna. Men medan Ville (kul spelad av debutanten Flike) mest är en brattig opportunist, så tycks incel-nörden Tobias söka ”trygghet och tradition” i partiet. Det är en underhållande och snäll retorik i Hasse & Tage-traditionen från ”Sopor” eller ”Äppelkriget”, men i ett tonläge mitt emellan crazy Grotesco och grabbig buskis. Ömsom uppfriskande urspårat, och ömsom påfrestande för mycket.
Jimmie Åkesson ska, enligt Lindgren, ha nobbat visningen av filmen. Det är trots allt synd. ”Flaggan” må vara en retsticka på ytan, men inuti finns en mix av förståelse, gemenskap, självdistans och skratt, som jag tror att alla skulle må bra av att ha med sig. Inte bara in i valhelgen, utan i livet.