En liberal politiker som på bästa sändningstid tigger om sverigedemokratiska stödröster för att rädda sin spillra till parti kvar i riksdagen.
Det är svårt att föreställa sig något mer desperat. Eller en större förnedring för L-ledaren Simona Mohamsson.
Särskilt när det kommer som en reaktion på SD-ledarens besked ”en gång för alla” på X i söndags (23/8).
”Sverigedemokrater stödröstar inte på Liberalerna”, konstaterade Jimmie Åkesson där. Efter att ha beskrivit Liberalerna som ”politiska motståndare”, en ”bromskloss” som står ”allra längst ifrån Sverigedemokraterna” i Tidösamarbetet.
Vilket inte borde förvåna någon, allra minst personer i Liberalernas ledning. Sverigedemokraterna har alltid sett liberalismen som sin ideologiska motpol.
”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – segregerade – själlösa samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det”, skriver Jimmie Åkesson i sin bok Satis polito från 2013.
Aversionen var ju också ömsesidig till för bara några år sedan, låt vara att dessa år varit händelserika. I valrörelsen 2018 kampanjade L under dåvarande partiledaren Jan Björklund med budskap om motstånd mot högerpopulism och nationalism.
Men under mandatperioden som följde började Liberalernas självskadliga närmande till SD, och kulminerade i våras när Simona Mohamsson – L:s tredje partiledare sedan Björklund – under smått kuppartade former bestämde att partiet skulle gå till val på att SD ska släppas in i en ny Tidöregering.
Detta har tjänat SD väl, inte L – som har agerat nyttig idiot.
Nu bedömer Åkesson att den nyttiga idioten inte kan göra mer nytta, och behandlar den därefter.
För vad gör man med ett tuggummi som förlorat sin spänst och inte smakar något längre?
Spottar ut, förstås.
Jodå, Mohamsson har reagerat.
”Det finns åtminstone en högerledare som fortfarande helhjärtat och genuint tror på Tidösamarbetet … Jag tänker inte ha den här förlorarmentaliteten att man börjar tänka på valet 2030, i stället för att försöka vinna valet 2026”, sade hon till journalister utanför regeringshögkvarteret Rosenbad på måndagen.
Just det, Åkesson sade till den franska nyhetsbyrån AFP i onsdags (19/8) att han siktar på posten som statsminister 2030, eller ännu längre fram.
För vad gör SD vid en valförlust om några veckor – ett scenario som Åkesson klart och tydligt redan positionerar sig inför?
”Är vi fortsatt största parti är det en roll som är viktig i sig, och som långsiktigt skulle kunna vara bra till och med, för Sverigedemokraterna. Då kommer vi försöka att samla och leda oppositionen”, sade han till DN, också i onsdags.
Säga vad man vill om SD och Jimmie Åkesson – någon förlorarmentalitet är det inte frågan om.
Han är med sina dryga 21 år på posten riksdagens längst sittande partiledare. När han tillträdde var SD en paria i marginalen. Idag är partiet en blytung maktfaktor, Sveriges näst största – trots att politiken egentligen inte förändrats.
Steg för steg, år efter år, spelar SD sitt långa spel. Nu ser partiet att den högsta makten hägrar – om fyra år, eller kanske åtta. Och tar sikte på det.
Medan motståndarna tuggas upp eller manövreras ut. Mohamsson löper allvarlig risk att gå till historien som partiledaren som fullbordade Liberalernas självdestruktion.
Allt avgörs på valdagen, men det mesta talar för att Liberalerna är bortom räddning som riksdagsparti för den här gången. Kvar finns då två borgerliga Tidöpartier som äntligen borde ta varning.