Romina Pourmokhtari skriver i Dagens industri (23:e augusti) att företag som återinför krav på kontorsnärvaro gör arbetslivet mindre attraktivt och riskerar kompetensen. Bilden stämmer bara delvis. Forskningen om distansarbete ger en mer splittrad bild, och den bör vägas in innan slutsatsen dras att mer distansarbete är rätt väg för konkurrenskraften.
Individens produktivitet kan absolut gå upp när arbetet sker hemifrån. Samtidigt kan organisationens resultat går ner. Enklare uttryckt: den fotbollsspelare som stannar vid mittlinjen och inte hjälper till i försvaret får kan göra mer mål, men i slutändan vinner det lag som gjort flest mål. Mycket forskning är inte heller av värde för Sverige. Det finns väl citerade studier av effekter på exempelvis kinesiska telemarketingcenter men om ett annat land eller en enskild snäv bransch är något att dra slutsatser utifrån är oklart. Breda slutsatser åt något håll blir därför vanskliga, oavsett vilket håll de pekar.
Kostnader som sällan syns i produktivitetsstatistik är ändå verkliga. Ledarskap på distans är inte lätt. Ledarskapet kräver mer tillit och tydligare struktur än på ett kontor. Nyanställda, speciellt unga, har svårare att växa in i en arbetsplats de sällan besöker och mentorer de aldrig träffar. Risken för ett A-lag och ett B-lag, där de som syns på kontoret får mer inflytande över besluten är en risk. Cybersäkerheten försämras när fler enheter kopplas upp utanför kontorets brandväggar. Ingen av de här punkterna motiverar ett totalförbud mot hemarbete men de visar den andra halvan av bilden.
I egna mätningar 2022 och 2025, som presenterat i rapportform ser jag att balansen har redan förskjutits utan just några förbud alls. Andelen kontorsarbetare som arbetar hemifrån fem dagar i veckan har halverats sedan 2022. Snittet ligger dock kvar kring 1,8 dagar i veckan, en stabil nivå. Hybridarbete, inte fullt distansarbete, har blivit normen. Chefer är dock mer skeptiska till hemarbete än sina medarbetare.
Bara en fjärdedel av cheferna tycker att möjligheten till hemarbete är mycket viktig, mot drygt en tredjedel bland anställda utan personalansvar. Tolkningen behöver inte vara ovilja mot flexibilitet. Chefer bär ansvar för samordning, arbetsmiljö och resultat på ett sätt som gör fysisk närvaro mer värdefull för dem än för den enskilda medarbetaren. När ett företag skärper sin närvaropolicy är det en avvägning av flera bra saker, inte kontroll för kontrollens skull.
Pourmokhtaris resonemang bygger på ett antagande om att mer distansarbete stärker konkurrenskraften och att begränsning kostar kompetens. I vissa branscher är det möjligt rätt, men i andra verksamheter stärker troligen begränsningar produktiviteten på organisationsnivå, särskilt där samordning och upplärning väger tungt.
Låta varje arbetsgivare, utifrån sina egna uppgifter och uppföljning avgöra hur mycket hemarbete som faktiskt fungerar. Färre dagar hemifrån är inte ett avsteg från en modern arbetsmarknad. Det kan vara ett tecken på att arbetsgivare har lärt sig något av de senaste fem åren.
Jonas Grafström, fil dr i nationalekonomi, vice vd på Ratio, Näringslivets forskningsinstitut