Karl Daniel Törnkvist
Smuggla tal. Norstedts. 100 sidor.
Maria Küchen är litteraturkritiker på kultursidan.
Vi är nog rätt många som söker oss till dikten för att få tröst. Poesins vackra ord ska väl hjälpa oss att leva? Eller också inte. I sin tredje bok gör Malmöpoeten Karl Daniel Törnkvist konsekvent uppror mot språket som tröstare. Det gäller att ”jaga ner den satans Självhjälps-tonen”.
I hård vind försöker poeten ”höra / ett annat språk / än Trösten som regerar”. Men språket dör i sin kamp för att tala med vinden, och det är vindens fel. ”Du får mig att döda det”, säger diktens jag till vinden, ”då jag till slut rasar och krossar / språket som försöker Trösta.”
Är det skriften som krossar diktens språk? I dag brukar dikt betraktas som först och främst någonting skrivet. Men i forntiden fanns idén att skriften inte kunde återge det muntliga ordet utan att döda. De gamla grekerna uppfattade ”orden i det talade språket som levande och besjälade”, skriver poeten och klassiske språkvetaren Jesper Svenbro i sin essäsamling ”Myrstigar” från 1999. ”Samma greker understryker ofta att det skrivna ordet är livlöst och obesjälat.” När dikten skrivs ner, dör den. För att få liv igen behöver den läsarens röst.
Inte vet jag om Törnkvist har läst Svenbros ”Myrstigar”, eller om han uppfattar några som helst ord som särskilt själfulla. Men i ljuset från dennes essäer tycker jag mig bättre förstå titeln på hans bok: ”Smuggla tal”. Dikten kan inte trösta, men genom den försöker kanske poeten ändå smuggla talet till mig, de levande orden.
Det är en poäng i hans dikt att han misslyckas. Det talade ordet, precis som vinden, blåser obönhörligt förbli och är borta. ”Talet / lämnar skal efter sig”, det är allt. Skriftens skärvor är vad som blir kvar sedan språket krossats. Poeten befinner sig mitt i en paradox. Det han behöver för att uttrycka sig är obrukbart. Och ändå skriver han, ”trots all / denna brist / tack! vare den”. ”Jag vet att jag härifrån / inte kan omstörta något, / inte heller låta bli.”
Och poesiskärvorna bär på fragment av något som ibland, i plötsliga glimtar, står fram med glasklar skärpa. Vi kan kalla det verkligheten. Ni vet, det där som är helt självklart innan man börjar försöka beskriva det. Vinden, parken, hösten, blommorna: inget av det får fullt ut plats i språket.
Det är naturligtivs inget tröstande faktum, tvärtom. Men när Törnkvists krossade dikter glimtvis visar vad de ändå bär på, då blir deras innebörder tydliga. ”Regnet har smattrat upp en jordig lukt i parken.” På gräsmattan skuttar råkor och skator och en ensam and. Men detta, nu, ”kan inte kallas frid.” Hotet utifrån är påtagligt: ”Vi andas in krig / Så kvavt, att denna väntan / Flyger inte flygplanen väl lågt nu?”
Kanske blir diktens inåtvända språkspel ett försök att ta skydd från tillvarons hot. Men på den ”kaninhåliga gräsmattan” finns ”ingenstans att bara gå och gömma sig, / för den grop som / hemsöker vardagen.” Tankarna går förstås till kaninhålet genom vilket Alice faller ner i Underlandet.
Mitt i vanligheten öppnar sig en avgrund. Ju mer jag nystar i Karl Daniel Törnkvists snårigt begåvade dikter, desto synligare blir den.