En bok som marknadsförs för sin otroligt unge upphovsperson, med hur många språk den har sålts till och med att författaren är en ny Thomas Mann!
Ja, jag pratar förstås om schweiziske Nelio Biedermanns otroligt hajpade roman ”Lázár”.
Och nog blir man som grinig gammal kritiker misstänksam vid ett dylikt eftertryck, särskilt om argumenten till inte liten del handlar om försäljning och guilt by association.
Å andra sidan har jag inget emot att bli motbevisad. För vem vill inte vara med om en upptäckt? Vem vill inte bli vält över ända och drabbad av Riktigt Stor Litteratur. Men är då detta fallet med ”Lázár” – eller är det snarare en fråga om ”Kitsch Porno” som Neue Zürcher Zeitungs recensent menar?
Därom tvista i nuläget ganska många läsare och kritiker.
”Lázár” är namnet på den ungerska adelsfamilj läsaren får följa över tre generationer, från år 1900 och närmare 60 år framåt.
Från herravälde i seklets början till Ungernrevolten, en passant par den habsburgska monarkins sönderfall, nazism, kollaborering, pilkorsare, och exproprieringen under kommunismen.
Nog blir man som grinig gammal kritiker misstänksam
Och från början är det gotiska motivet starkt: von Lázár är en familj präglad av dunkla begär, vansinne, alkoholism, självmord och perversioner. De har ett slott intill en djup skog som emellanåt idkar en mystisk dragningskraft på vissa familjemedlemmar.
Alltsammans tar alltså sin början med det nya seklet och födelsen av Lajos von Lázár, ”det genomskinliga barnet med vattenblå ögon” som är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse med en stallknekt.
Han har nämligen lagt märke till barnets mor Maria, baronessans skärsår på armarna. Varför? frågar han. ”Så att jag vet att jag lever” förklarar hon för knekten, innan hon idkar otukt med honom.
Men frågan blir ändå hängande över den här romanen, oförklarad.
För Marias lidande är inte uppenbart för läsaren, mer än som dramatisk effekt: i den här fallet självskadan. Inte ens när stallknekten blir ihjälsparkad av en häst och hon blir sängliggande i en vecka. Eller när hon, i Virginia Woolfs efterföljd, lägger stenar i fickorna och dränker sig själv.
Via en allvetande berättare får vi även följa hennes man Sandór, och sedermera arvingen Lajos, hans fru Lilly, systern Ilona, hennes man Kurt, barnen Pista, Eva – ja, hela släkten von Lázár inifrån. Deras liv och vedermödor på denna plats som världshistorien sköljer över på de mest dramatiska vis.
Men boken igenom kastas romankaraktärerna in i och ut ur passioner och händelseförlopp utan att läsaren förstår hur och varför. Farbror Imre läser ETA Hoffmanns sagor och blir tokig. Ett barn föds som börjar tala med skuggorna. En menstruerande flicka går bort sig i skogen men kommer tillbaka. Vi får också följa kamrat Stalins sista timmar i livet.
I min mobil har jag antecknat saker som: ”Ett kuriosakabinett förklätt till släktkrönika” och ”Familjen Addams fast utan charm”. Det är idel tomma effekter.
Men frågan blir hängande över den här romanen, oförklarad.
Det tar sig något med tiden. Det är inte dåligt skrivet, det är spännande, det är välöversatt och absolut inte ointelligent – men det är verkligen själlöst.
Eller för att återvända till början av den här recensionen: kitsch.
Jag kommer att tänka på Ottessa Moshfeghs obegripligt sadistiska medeltidsfantasi ”Lapvona” från härom året och ”Norfolk falls”, Carina Rydbergs magplask till gotisk roman.
Nelio Biedermann, som är född 2003, har gott om tid att vässa sina verktyg, och det kommer han säkert att göra. Men detta är en knapp trea.
Låt mig i stället komma med några högkvalitativa rekommendationer som rör sig i samma motivsfär: Péter Nádas ”Illuminerade detaljer”, Michel Tourniers ”Älvakungen” eller kanske Vanessa Springoras ”Patronym” eller Hanna Kralls ”Avig Maria”.
Att likna ”Lázár” vid Thomas Manns ”Huset Buddenbrook” är dock som att ljudlägga en medioker film med jättebra musik.
Eller försöka kalla Göteborg för New York eller Köpenhamn.
Ursäkta, men mig lurar ni inte.