The Neighbourhood
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 14 382 (utsålt). Längd: En timme och 37 minuter. Bäst: Gensvaret i Tiktok-hittarna ”Daddy issues” och ”Sweater weather”. Sämst: Musikens vaga personlighet.
I Avicii Arena kämpar två unga fans med att placera telefonen i en blomkruka för att utöva Tiktok-dans minuterna före konserten. Läktarna är fulla hela vägen upp i taket.
Ordet ”fenomen” må vara överanvänt, men i The Neighbourhoods fall är det befogat.
Genombrottssingeln ”Sweater weather” släpptes 2013 men fick nytt liv ett decennium senare tack vare Tiktok. I skrivande stund är låten den tredje mest streamade någonsin på Spotify (bara The Weeknds ”Blinding lights” och Ed Sheerans ”Shape of you” har fler lyssningar).
Kalifornien-kvintettens musik beskrivs ofta som ”alternativ”. Snarare för The Neighbourhood tankarna till fritidsgårdsbandet där varje medlem har en egen musiksmak. Slutprodukten påminner närmast om nyss Way Out West-aktuelle Sombr och The 1975, som gjorde sin första USA-turné tillsammans med The Neighbourhood.
I Sverige scendebuterar bandet med ”The world tour”. Med sig i bagaget har de fjärde och senaste albumet ”Ultrasound”.
Klockan tre minuter i nio släcks ljuset till öronbedövande jubel. ”Welcome to The Neighbourhood”, säger en förinspelad röst och in lufsar bandet i ett vitt moln av rök.
Sångaren Jesse Rutherford är klädd i debbeldenim, Ray-Bans och bakåtslickat hår och ser, som den nya generations artister i den här genren ofta gör, ut som en AI-genererad bild av en rockstjärna. Han vickar lite på rumpan, spelar förstrött på en tamburin och gör sin allra skickligaste Liam Gallagher-imitation i öppningen ”Hula girl”.
Frågan om vilket band som The Neighbourhood egentligen vill vara slår en ögonblickligen och förblir obesvarad konserten igenom. Det hjälper inte att frontmannen pratar ungefär lika mycket som karaktären Hedlund i filmen ”Sällskapsresan II – Snowroller”.
Fansen älskar emellertid sitt favoritband förbehållslöst. Sjunger med i varje klistrig refräng, filmar, gör rullande vågor med händerna till låten ”The beach”. Varje ny låt hälsas som ett plötsligt och för tidigt höstlov.
Jag letar efter någonting som bara är The Neighbourhoods, men allt jag hör är hookar. Det går att mäta deras effektivitet i styrkan på responsen. ”Reflections” och ”Lovebomb” är bara två exempel.
I låtar som ”Void” hörs bandets rötter i snärtiga pojkbandsmelodier. I ”R.I.P. 2 my youth” och ”You get me so high” lyser influenserna från Drake och The Weeknd igenom. Kanske är detta det närmaste The Neighbourhood kommer någonting eget. En öppensinnad hållning som singlar ut dem från tusen och åter tusen rockband på storbolag.
Musiken har dessutom ett desperat drag av emo och är därför tacksam för den unga publiken att spegla sig i. Den kompakta fonden av uppsträckta telefoner i Tiktok-succén ”Daddy issues” skulle kunna fungera som ett fotografi över vår popsamtid.
Och allsången i den säsongsenliga tjocktröjehiten ”Sweater weather” kan vara något av det brutalaste som Globen varit med om.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik