Det var vid fyren Råö övre i Gullholme halsar. En lång rad får bröt plötsligt fram över klippkanten i stark fart. Koloriten i berget, fårens rörelse, allt förflyttade mig vips till Polyfemos ö i filmen ”The Odyssey”. Snart skulle Cyklopen dyka upp med sitt märkligt tvärställda öga.
Vi såg filmen en torsdag på Ellös Bio, det ideella kulturprojektet på Orust där Folkhemmet mötte Hollywood. Men jag hade hört talas om filmen långt tidigare, långt före kvällen på Ellös.
Det var en person – låt oss kalla honom västkustprofil – som råkade nämna att han varit med i en otrolig filminspelning nere i Medelhavet.
Det var liksom i en bisats, när vi talade om något helt annat. Och västkustprofilen ångrade sig direkt.
– Du, det här får du hålla tyst om! Det är sekretess, allt är hemligt än så länge. Du får inte skriva en rad om Draken och Hollywood nu för då ligger jag jävligt risigt till.
Vi seglade vidare mot Gullholmen. Bilderna på Kirke, Calypso, Skylla och Karybdis rullade på i skallen när en extrem racer for förbi som en Sirensång. Gick den i 50 knop? 60? Två barbröstade grabbar med flygande man verkade vråla av förtjusning när de passerade. Sen mötte vi ”Strömstierna” med några meters lucka, följd av ”Byfjorden” med sin häckvåg. Vackra lotsskutan ”Ryvingen”, uppkallad efter Norges sydligaste fyr, gav viss balans.
Men det blev inte helt lugnt ombord förrän två tjejer viftade in oss förbi hamnfyren på Stora Kornö, in i ett av kustens bästa lägen.
Fyren på Stora Kornö är månadens stadiga GP-fyr i augusti. Den lyser 2 sjömil ut i den hårt trafikerade Lysekilsleden med en lyshöjd på 3,5 meter. Fyren tycks ha stått där sen piren byggdes, men den kom på plats så sent som på 1990-talet.
– Fyren är ett signum för oss på Stora Kornö, förklarade Kornöbon Lars Axelsson för mig när vi lagt till. Vi var en av de första hamnarna som tog vara på en gammal fyrkur och är mig veterligen den enda som fått den välsignad av Sjöfartsverket.
Världens gång har tidigare berättat om gamla fyrar som engagerade föreningar och otroligt envetna privatpersoner räddat undan skroten. Det har varit fyren på Hönö Klåva, Ulebergshamn, Bassholmen, Skalhamn, Bohus-Malmön, Hamburgsund, Lysekil. Men fyren på Stora Kornö är alltså unik, den enda som blivit införd i Sjöfartsverkets kort och fått ljusvinklarna uppmätta av verkets ingenjörer.
Jag älskar Stora Kornö, en plats med historia där välhållna dubbelhus och namnbrädor vittnar om öns stolta historia. En vindlande gångväg löper från hamnen med sin ljugarbänk vid den gamla timrade sjöboden. Förbi brunnen, upp mellan husen över huggna brobänkar av rosa granit. Skeppshunden gillar den här gångvägen som byter underlag efter sista huset. Som bjuder på skön grässtig för tassarna inne i fårhagen med fri sikt ut mot Brandskär och Västerhavet.
”Nu är det modigare att låta bli!”
Öns gamla skola är från 1893. Jag minns Gunnar från Lilla Kornö, hur han berättade att han gick sina första skolår här på Stora Kornö, fick ta sig i båt över Smalsund mellan öarna varje skoldag. Sen blev det skola i Lysekil. På vintern, när isen låg, tog Gunnar sparken in till stan.
Det var en otrolig skolgång. Varje morgon kom lantbrevbäraren på sin spark från Lysekil ut till Lilla Kornö. Där stod Gunnar och väntade, hängde med in till stan. Sen gjorde osannolikt nog brevbäraren också en eftermiddagstur ut till Kornöarna, när skolan var slut. Gunnar följde med.
Gunnar och jag, födda samma år. Jag hade en minut till skolan i Johanneberg. En minut hem.
I boken ”Västkusten förr” finns ett drabbande foto av en brevbärare. Det är vinter. Han ser så frusen ut. Inga vantar. Postväskan hänger på sparken. Fotot är taget någonstans utanför Lysekil. Är det boden på Lilla Kornö som syns i bakgrunden? Är det Gunnars brevbärare jag ser på bilden?
Nu satt jag i sittbrunnen och spanade ut över hamnen på Stora Kornö. Det började blåsa upp på allvar, flaggornas underkant stod rakt upp. På utsidan av piren låg de stora båtarna. Det var granna Hallberg-Rassyskepp, benvita Bavariabåtar, någon väldig Beneteau, en Malö 43.
Några personer dök upp vid det vita kumlet högt uppe på berget. En trippade försiktigt fram till klippkanten. Jag fick en omedelbar flashback från ett annat Kornöbesök. Det var september, nästan tomt i hamnen. En stor Nimbus kom farande in med fem ungdomar, fyra killar och en tjej. De studsade upp på bryggan, försvann in bland husen.
Sen såg jag dem igen, uppe vid kumlet. Den förste tog sats, sprintade fram till kanten, sen hoppade han rakt ut i det grönsvarta vattnet, tjugo meter ner. Det såg helt vansinnigt ut, som en tidig variant av dagens SM i dödshopp, en extremsport som tänjer gränserna.
Sen hoppade nästa, och nästa. Den siste tvärstannade vid kanten. Vevade med armarna. Återfick balansen. Backade hem, ställde sig vid kumlet. Jag tänkte direkt på August Strindberg och Carl Larsson. På Kymmendö, sommaren 1881. Carl Larsson var på besök. Man skröt och drack absint. Sen skulle man såklart dyka ner från klippan på ostsidan av ön.
Man klädde av sig. Larsson dök. Strindberg tvekade. Sen tvärvände han. Gick. Och hans replik är klassisk:
– Nu är det modigare att låta bli!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.