Opinionsmätningarna talar just nu entydigt för att statsminister Ulf Kristersson får lämna sin post för oppositionsledaren Magdalena Andersson efter valet. Tidöpartierna kommer av allt att döma att få svårt att samla ihop till egen majoritet. Indikators mätning, som publicerades under onsdagen, visar på ett nioprocentigt gap mellan blocken. Optimisterna på högerkanten talar gärna om osäkra väljare som bestämmer sig sent eller att det räcker med att 4,5 procent byter sida för att en nioprocentig skillnad ska försvinna. Men historiska fakta talar väldigt tydligt emot att ett så stort underläge går att hämta hem över sommaren. Dessutom ser det mörkt ut för Liberalerna, gapet mellan blocken gör det mindre lockande att rösta på dem och på egen hand når de knappt upp till två procent.
Man kan spekulera i orsakerna. Missnöjet verkar bero mindre på vad regeringen har åstadkommit och mer på att den saknar ett tydligt svar på varför den ska bli omvald. Det betyder dock inte att valresultatet redan är klart. Hur styrkeförhållandena ser ut mellan och inom blocken kommer ha betydelse. Det finns till att börja med inte något enat block på vänsterkanten. Centerpartiet och Vänsterpartiet är på många sätt varandras motsatser i svensk politik, det enda de i stort sett har gemensamt är motståndet mot SD.
Det kommer därför spela stor roll om tyngdpunkten i en socialdemokratisk regering ligger hos V eller C. Elisabeth Thand Ringqvist (C) har optimistiskt talat om att C, S och MP eventuellt skulle kunna bilda regering utan Vänsterpartiet, om C blir större än V. Idag samlar dessa tre partier 45,8 procent. Inget ska uteslutas, men det är ändå inte särskilt troligt att de klarar att få ihop en majoritet på egen hand.
Skulle Kristdemokraterna ingå i en sådan regering blir dock läget ett helt annat. Då går det att bilda regering utan Vänsterpartiet. Majoriteten skulle vara säkrad och med två borgerliga partier skulle en sådan regerings tyngdpunkt hamna klart i mitten. Tanken har avfärdats av Ebba Busch, men i en rad andra uttalanden har det varit tydligt att KD vill röra sig mot mitten. Busch Almedalstal handlade om att stärka staten och satsningar på välfärden och innehöll inga angrepp på Socialdemokraterna. Får vi utdragna regeringsförhandlingar under hösten – och Centern har alla skäl i världen att dra ut på dem – är det mycket möjligt att Busch kommer med nya besked.
För Sverige som land vore det onekligen bättre med S-regering som lutar åt mitten än en S-regering som sitter i knät på Vänsterpartiet. Det är också mer i linje med hur väljaropinionen ser ut. Kristdemokraterna som parti varken kan eller behöver sälja sig billigt i en sådan förhandling. De skulle kunna få igenom förstatligad sjukvård och tillsammans med Centern kan de blockera Miljöpartiet i kärnkraftsfrågan och skogspolitiken. Att MP måste ingå i regeringen kommer vara en stötesten, men förutsättningarna för kompromisser ser ändå helt annorlunda ut än med Vänsterpartiet.
Att KD skulle straffas i opinionen för att ta det steget är inte alls givet. Långt ifrån alla väljare följer den antingen-eller-logik som sätter identitet framför resultat. Det finns förvisso starkt engagerade röster som driver föreställningen att det skulle vara någon slags politiskt förräderi att kunna ingå i olika regeringskonstellationer. Det har delvis rationella förklaringar. Socialdemokraternas historiskt starka ställning i Sverige byggde på en splittrad borgerlighet.
Men läget ser annorlunda ut idag. S på 2020-talet är ett betydligt mer mittenorienterat parti än på 1980-talet. De stora sakpolitiska skiljelinjerna går snarare mot V och MP. En viktigare förklaring till att sådana här resonemang lätt ses som ett rött skynke bland politiskt engagerade är att Sverige delvis har fått en amerikaniserad politisk kultur som ser politik som lagsport. Kontrasten mot Finland är slående, där blocköverskridande samarbeten är normen även om något stort parti alltid befinner sig utanför regeringen så att det ska finnas en livskraftig politisk opposition. Finländarna undviker därmed den tyska fällan med ständiga samlingsregeringar mellan de största etablerade partierna, vilket bara spär på det folkliga missnöjet.
Finland ser inte på politik som enbart ett spel. De vet av erfarenhet att ett litet land inte kan odla för mycket splittring då det kommer att utnyttjas av främmande makt – läs Ryssland. Att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen skulle vara ett sätt att minska polariseringen även i Sverige och visa omvärlden att landet kan regeras på samma sätt som Tidö-samarbetet faktiskt också bidragit till att minska polariseringen. Det handlar inte om att V eller SD av princip aldrig bör få sitta i en regering. V har redan, precis som SD, agerat stödparti åt regeringar. Men i ett läge där det går att samla en mittenregering utan att för den skull skapa någon slags tysk storkoalition är det att föredra. M och SD skulle i det läget fungera som en livskraftigt opposition.
Det finns faktiskt inget oförnuftigt i att Kristdemokraterna skulle gå till val på fortsatt Tidösamarbete efter höstens val – men samtidigt vara beredda att i andra hand ingå i en mittenregering för att hålla Vänsterpartiet borta från makten. Det finns heller inget oförnuftigt i att Kristdemokraterna i ett sådant scenario säger sig vara beredda att åter stödja en högerregering i nästa val. Svårigheten att säga det rakt ut grundar sig mest i den känslodrivna politiska kultur som skiljer svensk offentlighet från exempelvis finsk.
Mediespelet avspeglar dock inte alltid allmänheten särskilt väl. Både medier och partiaktivister styrs av konfliktlogik. För de flesta svenska väljare skulle nog lite mer finskt förnuft i politiken snarast vara välkommet. Det gäller troligtvis också många KD-väljare.