ANALYS
LISA GRENFORS
Hoten om sanktioner ger en känsla av déjà vu
・Uppdaterad:
USA:s finansminister Scott Bessent drog på med stora bokstäver när han presenterade hoten om sanktioner för de länder som hjälper Iran ekonomiskt.
Redan för några dagar sedan talade president Trump om att Irans underhuggare kan räkna med sämsta möjliga läge ifall de fortsätter att bidra till den iranska ekonomin.
Men det är oklart hur hårt och mot vem USA kommer att gå fram.
När det gäller Iran och sanktioner är det även denna gång en känsla av déjà vu, trots det bombastiska språket från både president Trump och finansminister Bessent. För USA har sanktioner mot Iran och dess lydstater varit en självklarhet under många år; de första restriktionerna infördes redan den 14 november 1979.
Bessent riktade sig alltså mot de stater som hjälper och underlättar för den iranska ekonomin att fortsätta fungera. Men trots att det skulle vara en ekonomisk D-dag i dag, brassar amerikanerna inte på med straffåtgärderna omedelbart.
Bessent talade om att samtal har förts och kommer att föras av president Trump samt olika enheter inom den amerikanska administrationen. Finansministern angav dock inga parter eller tidsfrister, vilket kändes mycket ovanligt efter åren med Trump, då det vanligen handlat om timmar, dagar eller specifika datum för när något ska vara ”klart” på den internationella arenan.
USA börjar få slut på ammunition
Att Kina är en av de berörda nationerna är uppenbart med tanke på den kinesiska oljeimporten från Iran, men landet nämndes inte öppet under presskonferensen. Åtminstone en aktör verkar dock redan ha gett vika: Förenade Arabemiraten tillkännagav för bara några dagar sedan att alla ekonomiska band till Iran har kapats. Kina och de kinesiska bankerna utgör den svåraste nöten att knäcka om USA vill använda ekonomisk påtryckning för att tvinga Iran på knä.
Men Iran har vanan inne. I 47 år har landet levt med dessa begränsningar, och det är inte alls säkert att dagens besked slutligen blir ”spiken i kistan” för regimen. Snarare är USA:s hot om ekonomiska medel ett uttryck för att den militära konfrontationen inte har fungerat.
Det sägs inte rakt ut, men för att uttrycka det enkelt: USA börjar få slut på ammunition, och det är uppenbart att världens största militärmakt har startat ett krig som inte går att vinna på slagfältet. Således är man tillbaka vid den metod som använts i nästan ett halvsekel.
Har ett trumfkort
Samtidigt har Iran ett trumfkort som landet inte haft under dessa 47 år, utan endast i sex månader (sedan konfliktens början): Hormuzsundet. Från iransk sida är kontrollen över sundet det viktigaste verktyget för att sätta press på USA. Men det finns fler påtryckningsmedel, och därför är det fullt möjligt att Iran deklarerar en egen D-dag.