Himmelsblått, sommarvarmt, mild bris från Öresund och nästanfulla läktare i gasset på Stadion.
Molnfri himmel över Malmö?
Vore ju synd att påstå.
I en verklighet alldeles nyss var de här matcherna, mellan himmelsblå och blåränder, det sportsligt tyngsta vi hade i svensk fotboll. Mesta mästarna från Malmö var kungarna, Djurgården från huvudstan de som jagade och ibland hann ifatt.
Hösten 2026 befinner de sig på helt andra platser, men på sätt och vis på samma. Hackande spel, strykrädda spelare, en sportslig ledning som hängs ut på tork av supportrarna. 26 poäng var vid avspark, sexan mot sjuan i allsvenskan.
Gaute Helstrup gjorde samma sak som José Riveiro gjorde i stockholmsderbyt senast: skickade ut Förskolan Valparna för att ta sig an uppgiften.
20-åringarna Adrian Skogmar och Malte Frejd Pålsson från start bredvid 19-åringarna Kenan Busuladzic och Anton Höög. Otto Rosengren, 23, och Andrej Djuric, 22, framstod som farbröder i jämförelse. På bänken fanns dessutom fem tonåringar och två 20-åringar till. Riveiro krossade Djurgården med sina småttingar, Helstrup gjorde det inte.
Vilken MFF-produkt som stack ut?
Piotr Johansson, 31 år, från Skurup.
Malmö FF är numera ett nästanlag som skapar nästanchanser och har ett nästanspel. De klappklappade sig fram lite nästanimponerande i första halvlek, Sead Haksabanovic drog igång anfall på sin kant, Skogmar och Busuladzic på den andra.
Räcker alltså mot MFF 2026
Malmö ville men kunde inte, de hade mycket men ingen spets alls. Det dröjde en halvtimme innan första avslutet (Busuladzic, ett lamt skott), och det mest frapperande var hur svagt de byggde sitt spel bakifrån. Andrej Djurics uppspel var ett skämt, längre fram såg det mer ut som ett pågående seminarium i anfallsspel: Haksabanovic som försökte undervisa Anton Höög, Otto Rosengren som instruerade Busuladzic. Diego Garcia och Haksabanovic som missade enkla tiometerspassningar när de kunde frispela lagkamrater i djupet.
Ofärdigt, osäkert, oacceptabelt för att vara MFF.
Och det passade väl Djurgården utmärkt. Efter ett par matcher där de varit självgott avstängda och velat dominera kom en match där de bara stod rätt, lågt, och knappt ens hade några offensiva ambitioner. Jacob Rinnes långa bollar bakom MFF:s backlinje var det enda som stack ut i den vägen.
Det, och Piotr Johansson.
Dif:s 1–0-mål var en dröm från start till mål. En enkel bollstöld mot Skogmar, Piotr Johansson som älgade fram och böjde in ett tidigt Erik Edman-inlägg på Kristian Liens panna.
Det var en typisk sekvens, med typiska huvudroller. Djurgården vann den här matchen med Daniel Stenssons enkla spelmotorpassningar i sidled och bakåt, med Piotr Johanssons perfekta vänsterkantsvikariat, med en insats där de mest av allt satte grunderna.
Det räcker alltså mot MFF 2026.
Degerfors har vunnit i Malmö. Elfsborg, Västerås, Mjällby och Sirius också. Norra trummade fram kärlekssånger i andra halvlek, om de varit på annat humör hade de kunnat skandera det som engelska galghumorister gör när Manchester United eller Tottenham gör bort sig på nytt:
– You’re nothing special, we lose every week.
Patric Åslund missade ett friläge efter en timme, men medan både han och Andrej Djuric fick vård utanför sidlinjen rann Jeppe Okkels igenom och skickade in det avgörande 2–0-målet.
Helstrup bytte in artonåringarna Theodor Lundbergh och Isaac Assibu. Han skickade in nittonåringarna Bleon Kurtulus och Jovan Milosavljevic. Tjugoåringen Dani Gudjohnsen fick speltid på slutet.
Står mitt i skammen
Framtidsnamn, framtidsmän, men jag vet ärligt talat inte hur det ser ut med framtidstron i Malmö längre. Jag roas absolut av att se Milosavljevic flyta fram, jag är nyfilken på Assibu och i grunden dunderförtjust i Lundbergh. Malte Frejd Pålssons bakgrund och karriärsresa tycker jag mycket om.
Men i Malmö ska man vinna, inte lufta tonåringar i väntan på nästa eller nästnästa år.
Här manövrerades de ut av ett ödmjukt, lagom kompetent Djurgården, som inte ens behövde vara särskilt effektivt för att glida ifrån i andra halvlek. Oskar Fallenius spelade fram Patric Åslund till 3–0.
Ilskan, frustrationen och skammen sköljde in från hemmasektionerna. Man kan inte vara arg på småkillar för att de är småkillar, men de borde inte stå så här ensamma, med ett så ofärdigt lagbygge.
När minuterna rann iväg, till tonerna av flera missade Dif-chanser, sjöng Norra en sång de fått använda lite för ofta.
Den om att om vi trodde allting var förlorat och att Malmö skulle lägga sig och då, då vet vi inget om den här klubben.
MFF kommer att komma tillbaka, de kommer kanske kunna se tillbaka på kvällar som den här – då ett gäng småkillar var med och slog i botten – som nyttiga läroprocesser.
Men nu står de här mitt i skammen.
Malmö FF–Djurgården 0–3. Inget speciellt, de förlorar varje vecka.