DN Debatt. “Grundlagsstifta om respekt för svenska värderingar”
DN DEBATT.
För 50 år sedan antog en enig riksdag nya riktlinjer för invandrings- och minoritetspolitik. Men skrivningarna i regeringsformen präglades av den tidens naivitet med fokus på majoritetssamhällets brister – inte de som kommit hit. Det är dags att grundlagsfästa principer som visar att Sverige inte skäms för att vara Sverige, skriver Mauricio Rojas för Liberalerna.
I maj 1975 antog en enig riksdag de nya riktlinjerna för invandrar- och minoritetspolitiken, där valfrihetsmålet var ett centralt inslag: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” (Prop. 1975:26)
Två år senare infördes följande tillägg i regeringsformen: ”Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.” År 2010 fick bestämmelsen sin nuvarande lydelse. Det samiska folket lades uttryckligen till för att markera dess särställning som urfolk, samtidigt som ”bör främjas” ersattes med ”ska främjas”.
Valfrihetsmålet återspeglade den naivitet som då präglade tidsandan. Det byggde på föreställningen om ett i grunden konfliktfritt mångkulturellt samhälle, där kulturell och etnisk mångfald bara sågs som en berikande tillgång. Man hade föga beredskap för de djupa värderingskonflikter som kunde uppstå när kollektivistiska klan- och familjestrukturer, där religion och hedersnormer spelar en central roll, mötte det moderna, individualiserade, sekulariserade och jämställda svenska samhället.
Dessa konflikter blev påtagliga när invandringens sammansättning förändrades och värderingsgapet gentemot det svenska samhället vidgades. I propositionen om invandrarpolitiken från 1986 konstaterades självkritiskt att ”i förarbetena till 1975 års riktlinjer saknas en diskussion om valfrihetens innehåll, begränsningar och villkor” och att ”valfrihetsmålet har dessvärre också kommit att tolkas som ett godtagande av värderingar som starkt avviker från den grundsyn i skilda frågor som kommer till uttryck i svensk lagstiftning eller i andra politiska beslut” (Prop. 1985/86:98).
Trots detta fortsatte valfrihetsmålet att gälla. Det fastslogs att vissa universella principer – demokrati, jämlikhet och jämställdhet – var samhällsgemenskapens grund, men däremot inget som kunde beskrivas som specifikt svenskt. I det avseendet borde ”majoriteten” förstå ”att dess kultur och värderingar bara är en bland många andra, utan anspråk på monopol och exklusivitet”, som det formulerades i en proposition från 1990 (Prop. 1989/90:86).
Under lång tid kom integrationsproblemen att förstås som uttryck för svensk intolerans och ”strukturell rasism”. Blicken riktades mot majoritetssamhällets brister, medan frågor om exempelvis utanförskap, hedersförtryck och islamism i stort sett saknades.
Så annorlunda det låter i dag. Det har blivit uppenbart att samhällets gemensamma värdegrund inte bara har urholkats utan också öppet utmanas av islamister, kriminella klaner och gäng som utövar ett betydande inflytande i många utsatta områden. Det handlar om fundamentala värderingskonflikter som förstärks av framväxten av ett omfattande utanförskap och parallella samhällsstrukturer – och av en ny ofrihet som drabbar inte minst tiotusentals unga kvinnor som växer upp under hederskulturens ok.
Sedan början av 2000-talet har Liberalerna varnat för den växande splittring som hotar vårt land och förespråkat en kravbaserad integrationspolitik. Utgångspunkten är enkel: den som kommer till Sverige har ett eget ansvar för att bli en del av det svenska samhället. Men ansvaret är ömsesidigt. I utbyte mot individens ansträngningar ska samhället erbjuda verkliga möjligheter till integration. Den som kan arbeta ska stå till arbetsmarknadens förfogande och anstränga sig för att bli självförsörjande. Den som lever i Sverige ska också lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om grundläggande lagar och regler och respektera de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på.
Skolan spelar en avgörande roll i detta sammanhang, liksom språkpolitiken. Svenska är inte bara ett avgörande redskap för att få arbete eller klara utbildningen. Det är det gemensamma språk genom vilket människor möts, deltar i samhällslivet och blir en del av samma offentlighet. Svenska språket bär på en lång historia och rymmer de berättelser, föreställningar och värderingar som har format och håller samman det svenska samhället.
Uppvärderingen av det svenska medborgarskapet genom skärpta krav på hemvist i Sverige och ett skötsamt levnadssätt, liksom krav på egen försörjning, kunskaper i svenska och om det svenska samhället, är också ett viktigt steg mot en mer sammanhållen samhällsgemenskap.
Vi Liberaler är stolta, men inte nöjda, med de initiativ som den nuvarande regeringen har tagit för att stärka sammanhållningen i vårt samhälle. Det är dags att gå vidare och grundlagsfästa de principer som bör vägleda våra strävanden efter ett Sverige som inte skäms för att vara Sverige – ett land som är stolt över den kultur, de värderingar och det språk som håller samman dess samhällsgemenskap.
I detta syfte bör svenska språkets ställning förstärkas genom att i regeringsformens första kapitel om statsskickets grunder införa följande stycke:
”Svenska språket är Sveriges officiella språk.”
I samma kapitel införs följande stycke som anger integrationspolitikens huvudinriktning:
”Det allmänna ska verka för att alla som är bosatta i landet ska behärska svenska språket samt ha kunskaper om och visa respekt för den kultur och de värderingar som utgör samhällsgemenskapens grund.”
Till sist begränsas sjätte stycket i första kapitel 2 § till de nationella minoriteterna:
”Det samiska folkets och övriga nationella minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”