Att valaffischer fortfarande är relevanta i en alltmer digital värld illustreras inte minst av i vilken rask takt de vandaliseras. Sveriges Radio har rapporterat om hur polisen i Skåne fått in över 40 anmälningar om skadegörelse på valaffischer under första halvan av augusti. Ett annat exempel på vilka känslor denna högst analoga kommunikationsform kan väcka var de falska affischer föreställande Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson som sattes upp på Södermalm, med referenser till 3D-riket och Napoleon. Moderaternas partisekreterare tyckte att var ”en ny bottennivå” och Justitiekanslern inledde en utredning.
I helgen kom de lokalt anpassade valaffischerna upp i Göteborg. Med några få undantag är det hyfsat jämntjockt. Affischerna upptas i regel av ett ansikte med en kort text under. Om denna estetik hade ett namn skulle det vara ”gratismall i Indesign.” Det enda som sticker ut något är SD:s popbarnsliga typsnitt med tillhörande tecknad humla. Men även Vänsterpartiet som på några affischer skippar människor och effektfullt enbart placerar röd text på svart botten.
Mestadels ser de lokala plakaten i stort sett ut som de rikstäckande förutom att Sverige är utbytt mot Göteborg i budskapen och att i stället för välkända ansikten är det lokala nonames som gör sitt bästa att se förtroendeingivande ut.
Om denna estetik hade ett namn skulle det vara ”gratismall i InDesign.”
Det stora undantaget är möjligtvis Demokraterna som frontar med sin Christer Sjögren-lookalike till partiledare, men de är ju en relativt lokal angelägenhet till att börja med.
Något som ofta sägs är hur ”smutsig” valrörelserna är numera. Och visst har man även i år sett personangrepp och att fokus läggs på vad motståndarna gör fel snarare än att lyfta fram vad som är förträffligt med den egna politiken.
Trots detta är de flesta budskapen på valaffischerna i bästa fall oförargliga och i värsta fall utbytbara. Nog skulle KD:s ”tro på Sverige” lika gärna kunna stå tryckt på vilket annat partis plakat som helst. Socialdemokraternas ”dags att ta Sverige på allvar” likaså.
Det handlar mer om att ta plats i människors medvetande än att säga något. Då knyter de lokala affischerna oftare an till en specifik fråga. Den göteborgske riksdagskandidaten Mattias Johansson tycker att man ska ”slopa karensen”. Gabriella Toftered, också göteborgare, frontar budskapet ”hbtqi-rättigheter. För din frihet” för Liberalernas räkning.
Det är så nära punkig guerillaaktivism Liberalerna någonsin kommit
Den enda affisch där man kan ana en flyktig doft av den där omtalade smutsen tillhör även den Liberalerna. Dessutom har någon på PR-byrån uppenbarligen tänkt till lite extra. Mitt framför Göteborgs universitets gräsmatta, som under lång tid huserade tältande Gazademonstranter, kan man se Axel Darvik slå fast att ”Vi tog tillbaka Vasaparken”. Dels finns där en knivsudd gammal hederlig vi-mot-dom-retorik i själva budskapet. Dels slår affischen mynt av själva placeringen på ett läckert provocerande sätt. Det är så nära punkig guerillaaktivism Liberalerna någonsin kommit.
Är man sentimentalt lagd skulle man kunna säga att det känns trösterikt att valaffischerna fortfarande finns kvar. Ett eko av det gamla, rimliga Sverige. En pragmatiker inser dock att det handlar om att digitaliseringens betydelse är aningen överdriven.
Bandbredden är trots allt så mycket större i köttvärlden än på Tiktok eller Flashback.