Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I fredags drabbades Sverige återigen av en skolattack. En 17-årig flicka dödades, flera skadades. Anhöriga, vänner, en ort, ett land – alla känner vi nog på något sätt av det som hände den 21 augusti.
Tidigt såg vi på redaktionen tecken på att gärningsmannen ville skriva in sig i en särskild historia. I valet av plats, av offer och vapen fanns referenser till tidigare brott. I ett sociala medier-konto som utreds med koppling till brottet framstår det ännu mer explicit: gärningen kopplas till en särskild sfär där våldsdåd förhärligas, där gärningsmän blir ikoner. Status sätts av antal offer och grad av exponering. Att synas ligger i kärnan, det är ett syfte med brottet.
Det är så oerhört cyniskt.
När den misstänkte gärningsmannen i söndags häktades för mord och mordförsök valde SvD och andra medier att publicera namn och bild. Det är fortfarande tidigt i rättskedjan men allmänintresset är enormt stort. Dessutom har den misstänkte gjort vissa centrala medgivanden.
På en punkt har SvD dock valt en något annan väg än andra stora svenska medier. Vi har varit restriktiva med att visa hans bild på vår digitala förstasida, svd.se. Hos DN, GP, SR, SVT och TV4 ligger den nu häktade mannens bild uppe på förstasidorna fortfarande ett dygn efter att man först valt att publicera hans identitet.
På SvD vill vi hellre visa dem som drabbats av våldet, skolan och samhället där det skett, än att på startsidan lyfta fram bilder på den person vars primära syfte sannolikt har varit just detta: att synas.
Samtidigt finns det såklart ett värde i att visa bilden. Journalistikens primära uppgift är att ta upp det som är av vikt och bilden av den misstänkte ger en grad av förståelse. Här blir det därför en balansgång. Vi publicerar exempelvis bilder inne i artiklar där vi kan ge mer av ett sammanhang och där effekten därför blir en annan. Det kan också komma punkter då vi bedömer det som motiverat att visa bilden också på förstasidan.
Att hela tiden hålla koll på balansen är viktigt. En studie som gjordes av publiceringarna efter ett antal amerikanska masskjutningar visade ett mönster som lätt upprepas: gärningsmännens bild visades 16 gånger oftare än offren. Fullt förståeliga siffror som samtidigt stämmer till eftertanke. Om journalistiken ska lyfta fram det som är av vikt, vad är särskilt viktigt att visa efter en händelse som den i Fagersta?
Erik Hedtjärn är redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på SvD