Om inte Liberalerna kommit upp i 3,5 procent tio dagar före valet då bör ”de blågula väljarna” rösta på något annat av Tidö-partierna, annars är det en bortkastad röst. Det beska beskedet gav SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVT:s utfrågning i helgen.
Uttalandet har fått stor uppmärksamhet. Det beskrivs som att Åkesson nu kastar Liberalerna under bussen. Rent krasst är det dock bara ett nyktert konstaterande av realiteter. Om inte Liberalernas siffror lyfter kraftigt den närmaste veckan är det troligen en bortkastad röst att välja Liberalerna i riksdagsvalet. All erfarenhet talar för det. I skrivande stund ger det mer än tre gånger pengarna att satsa på att L klarar sig hos Svenska spel.
Sverigedemokraterna eller Moderaterna hade förstås kunnat hjälpa upp L:s siffror genom att aktivt uppmana sina anhängare att rösta på L. Det hade de nog gjort om det varit jämnare mellan blocken och inte skiljt tio procentenheter. Men SD och M verkar nu mer intresserade av vilket av de bägge större högerpartierna som ska bli oppositionsledare efter en valförlust. Intresset för att rädda L är naturligt nog svagt i jämförelse.
Varför har Liberalerna hamnat i den här situationen? Vi kommer få höra många tvärsäkra röster som vill pränta in att det beror på valet att samarbeta med SD. Men det är en historielös förenkling. Partiets oförmåga att förhålla sig till Sverigedemokraterna är visserligen en viktig förklaring till krisen. Men det handlar i första hand om partiets svårighet att hitta sin roll, långvarig intern splittring och ständigt velande.
Liberalernas problem går egentligen flera decennier tillbaka i tiden. På 1980-talet kunde Folkpartiet som det då hette fortfarande på ett trovärdigt vis utmåla sig som den tredje kraften i svensk politik. Moderaterna var ett tydligt högerparti och Socialdemokraterna ett tydligt vänsterparti. Politiker till vänster kallade sig fortfarande socialister, eller till och med kommunister.
Med murens fall och den påföljande globaliseringen förändrades allt. De stora partierna drog sig mot mitten. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hade i en internationell kontext kunnat tillhöra samma parti. Liberalerna tappade mycket av sitt existensberättigande. De senaste 25-30 åren har partiet mer överlevt som ett utspelsparti än på sin ideologi. Det har handlat om skolan, EU, Nato, feminism och språkkrav. Det fungerade. Men det har varit svårt att se en röd linje för människor utanför partiet.
Liberalernas åsiktspaket i stort – för Nato och för kvoterad föräldraförsäkring, för Irakkriget och för stort asylmottagande – har framstått som en apart kombination för de flesta väljare. Partiet har överlevt trots sitt partiprogram, inte på grund av det. Partiledare som Lars Leijonborg, Jan Björklund och Johan Pehrson höll partiet vid liv genom mer eller mindre populistiska utspel, men det räckte bara så långt. Spretandet, splittringen och svängningarna bestod.
Liberalerna var med andra ord inte i särskilt gott skick innan det politiska landskapet förändrades med Sverigedemokraternas inträde i rikspolitiken 2010. Och förändringen gjorde inte saken bättre. Tvärtom har partiet inre motsättningar paralyserat det, ja lett till ett slags inre sönderfall med svårigheter att behålla och locka nya talanger som följd.
Riktigt illa i opinionen började det se ut efter Januariavtalet 2019. Partiet ingick då ett motvilligt samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern samtidigt som de valde en uttalad motståndare till samma samarbete – Nyamko Sabuni – som ny partiledare. Tydligare kan knappast kluvenheten illustreras. Redan då var partiet långt under riksdagsspärren i opinionen och där har det sedan förblivit, med undantag av valet 2022 då stödrösterna kom till partiets räddning.
Vad hade hänt om Liberalerna bestämt sig för att fördjupa samarbetet med Socialdemokraterna 2019 och i stället för Sabuni valt Erik Ullenhag till partiledare? Det går förstås bara att spekulera i. Men det finns inga garantier för att det hade gått särskilt mycket bättre i opinionen. Ett huvudskäl är att Centern redan hade intagit rollen som vänsterlutande liberalt parti i värderingsfrågor. L hade varit tvåa på bollen och Erik Ullenhag hade knappast kunna tävla med Annie Lööfs karisma i att företräda den hållningen.
Ett annat skäl är att januarikonstellationen inte samlade egen majoritet i riksdagen och hade haft svårt att göra det 2022. Mittensamarbetet hade indirekt varit beroende av Vänsterpartiets goda vilja. Ett tredje skäl är att Liberalerna har en mer borgerlig partibas än Centern. L hade kanske kunnat vinna över några socialdemokrater, men man hade tappat till Moderaterna.
Det viktigaste skälet är dock sakpolitiken. Många liberaler hade insett att den tidigare invandrings- och kriminalpolitiken var ohållbar och behövde reformeras. De var också på det klara med att svensk energiförsörjning och elektrifiering kräver kärnkraft. Det hade varit svårt att driva igenom de reformerna tillsammans med C, MP och V. Tidö vann trots allt valet 2022 av en anledning. Liberalerna överlevde som sagt på stödröster.
Simona Mohamsson blev partiledare i elfte timmen för att det inte fanns någon med mer erfarenhet som ville ställa upp. Hon har gjort sitt bästa av en närmast omöjlig situation. Någon annan utväg än att fullt ut acceptera SD-samarbete hade hon realistiskt sett inte efter att partiet ingått Tidö-samarbetet.
Kanske kan ett under rädda kvar Liberalerna i riksdagen. Men det är just ett under som krävs. SCB:s partisympatiundersökning från i maj visar snarare att risken är överhängande att Liberalerna inte bara får lämna riksdagen och de flesta regionfullmäktige och kommuner. De riskerar även att få lämna fullmäktige i huvudstaden Stockholm, som har treprocentsspärr. I Göteborg ser det något ljusare ut för L då spärren här är två procent och Liberalerna här är mindre splittrade i regeringsfrågan. Men det är kanske en klen tröst för ett parti som ser ut att raderas ut från stora delar av det politiska landskapet i Sverige.