Agnes Lidbeck
Fotografens skugga. Albert Bonniers förlag.
Ann Lingebrandt är litteraturkritiker.
Det tar ett bra tag innan jag fastnar i Agnes Lidbecks nya roman. Så kan det ofta vara med episka familjeberättelser som rör sig över decennier och generationer – det blir en lång startsträcka med alla dessa namn och relationer man ska hänga med i: bröder, farmödrar, tanter och bekanta och deras villor och sommarställen och hemligheter.
Är boken likt ”Fotografens skugga” dessutom inte mer än 300 sidor lång är det lätt hänt att det tar närmare halva boken innan man greppar släktträdet. Och även om Agnes Lidbeck helt klart är en av våra skarpaste skapare av den här sortens borgerliga relationsdramer förblir en hel del fortfarande lite vagt och skissartat också sedan trådarna lagts i dagen.
Men det finns ett större problem: trots att författaren omedelbart kickar i gång dramatiken lyckas jag aldrig riktigt engagera mig i den nutida ramberättelsen. En man kommer hem från sjukhuset, något allvarligt har skett och han har blod på sina jeans. Filip heter han, berättarjaget som är en medelålders självupptagen skitstövel och bär visst ansvar för den olycka dottern råkat ut för. Vid sjukhusbädden börjar han tänka tillbaka på sitt liv och hur hans familjebakgrund gjort honom till den han är.
Visst är det ambitiöst att ge sig på att teckna en knöl inifrån, men trots allt är författarverktygen den här gången lite för grovhuggna för att Filips självrannsakan ska bränna till. Nu blir det mest en något konstruerad upptakt till det som är berättelsens kärna: farföräldrarnas historia, som tar sin början i 30-talets klassamhälle.
Fotografen vars skugga hänger över hans efterkommande heter Lennart, och han är verkligen just en blek skuggfigur i romanen han gett titel åt. Det här är kvinnornas roman: den skygga överklassflickan Bibs som vill bli konstnär, förälskar sig i sin väninna men blir Lennarts fru; den vackra men fattiga Eva som drömmer om en karriär som skådespelerska och använder Lennart som en språngbräda. När förvecklingarna i kvartetten rullas upp brummar den välsmorda lidbeckska prosamaskinen betryggande. Det här med hyckleriet, livslögnerna, de frostiga förhållandena och brustna drömmarna bakom de fina medelklassfasaderna kan hon sannerligen.
Det har gått fem år sedan storsatsningen ”Nikes bok”, en tegelsten som utspelade sig i ett österlenskt fiskeläge och där Lidbeck verkligen hittade ett uppslukande episkt flöde. Därefter kom den något svajigare politiska framtidsdystopin ”All min kärlek”. Mellankrigstiden är ett nytt territorium för henne – uppenbarligen är hon en författare som vill röra sig vidare, och hon beträder den historiska scenen med självsäkerhet.
Men varje gång berättelsen vänder tillbaka till nutid glider mitt intresse iväg och jag kommer inte undan känslan av mellanroman. För all del – det kan jag unna en produktiv författare som Lidbeck. Särskilt som hon i slutscenen visar klorna så pass att jag blir nyfiken på vilken väg hon ska välja nästa gång.