Skolattacken i Fagersta blottlägger en digital ond cirkel där våldet föder sitt eget råmaterial: från att göra innehåll om mördare till att bli mördaren som är innehåll, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
Tjugo i två på eftermiddagen, strax före skolattacken på Brinellskolan i Fagersta, postade det Tiktokkonto som nu kopplas till den misstänkta 18-åriga gärningsmannen ett foto av ett svärd inuti ett gitarrfodral. Under bilden stod tre ord: ”No more edits”.
Edits var annars vad som hade gjort kontot så framgångsrikt: korta videoklipp av mördare, redigerade med musik, ljudeffekter, grafik och memer. I ett av dem dansar gärningsmannen som dödade tre personer i en rasistisk skolattack i Trollhättan år 2015. Andra klipp skildrade högerextrema terrorister och Isla Vista-skytten som blivit alla incelkillars skyddshelgon.
18-åringen var enligt uppgifter en av profilerna i vad som brukar kallas ”the true crime community”, eller TCC. Det aktuella Tiktok-kontot hade samlat tusentals följare och tiotusentals gillamarkeringar, och användare beskrev innehavaren som en av miljöns bästa videoskapare. Han hade, inom ramarna för den obskyra subkultur där han vistades, blivit någon.
Bara några timmar efter dådet var han själv en karaktär i samma digitala persongalleri.
Varje vuxengeneration har vid något tillfälle upptäckt något konstigt och oroande som unga sysslar med och undrat om det kommer att förvandla dem till monster. Arkivet för historisk moralpanik över ungdomskultur är omfattande: där finns dödsmetall, skräckfilm, mellanöl, ”Drakar och demoner”, våldsamma datorspel och överdriven bokläsning, om vi bara skrapar lite på ytan.
De allra flesta som utvecklar en fascination för det mörka, morbida och förbjudna växer upp och blir välanpassade människor. Därför är det som regel värt att stanna till och fundera på vad som skiljer den här hobbyn från andra i arkivet.
Massmördarfandoms är betydligt äldre än sociala medier, och det vore en nostalgiskt rosenskimrande lögn att påstå att TCC:s föregångare var mer politiskt oskuldsfulla. Socialdarwinism, kvinnohat och andra högerextrema idéer färgade definitivt den mytologi som växte fram runt de alienerade skolskyttarna. Men en tonåring som var intresserad av Columbineskyttarna för tjugosju år sedan behövde navigera ett betydligt mindre intuitivt decentraliserat internet, följa en slingrande stig genom avgränsade territorier som utgjordes av gore-sajter, nynazistiska forum, hemsidor från 90-talet och döda länkar.
I dag har de där gränserna så gott som suddats ut. Högerextrema terrorister, incelhjältar, politiska memer och ironiska edits radas upp i samma feed, tillplattade och paketerade i samma sorts algoritmiska grammatik, i berättelser där hjälten är den förödmjukade unga mannen som vinner tillbaka sin egenmakt genom att göra andra rädda.
Det gamla materialet var på många sätt grövre än vad som skulle passera dagens innehållsfilter, men infrastrukturen var också betydligt mindre sofistikerad. Den tittade inte på vad som fångade din uppmärksamhet och serverade dig mer av det utan att du behövde fråga, letade inte upp alla med samma intressen och presenterade dem för varandra. Viktigast av allt: den var inte byggd för att främja en influerarekonomi.
Det är så klart inte så enkelt som att algoritmer injicerar mördartankar i annars glada, oproblematiska ungdomar. Men det är ändå värt att fråga oss vad som händer när en subkultur – särskilt en som redan är mottaglig för destruktiva politiska idéer – strömlinjeformas av plattformar byggda för att göra allt till effektiv marknadsföring till varje pris.
Följare, gillamarkeringar och visningar förvandlar preferenser till valuta. Engagerade fans blir själva innehållsproducenter, som i sin tur samlar en egen publik, och publiken skapar sina egna idoler. Den misstänkte gärningsmannen i Fagersta, och kontot som hyllades för sina edits, har nu själv blivit råmaterial i samma miljö som lärde honom att det mest anmärkningsvärda någon kan göra är att döda oskyldiga människor på ett spektakulärt sätt.
Repliken ”No more edits” är obehaglig eftersom den markerar övergången från skildrande till handling – från att göra innehåll om mördare till att bli mördaren som är innehåll. Ändå kan det inte tala om för oss varför just vissa personer väljer att korsa en gräns som tusentals andra morbida, alienerade och ironiförgiftade unga människor aldrig kommer att närma sig.
Men det kanske kan lära oss något om världen på andra sidan.
Den gamla bilden av ensamagerande gärningsmän har alltid varit av en person som är isolerad med och av sitt missnöje. Den nya är en av någon ständigt omgiven av sin publik: betraktad, rangordnad, påhejad och redan möjlig att föreställa sig som huvudpersonen i någon annans videor.
Läs fler texter i DN:s bevakning av skoldådet i Fagersta.