Åren runt 30 är omvälvande för många. Vissa stadgar sig, skaffar barn och tecknar skyhöga bostadslån. Andra lever mer eller mindre glamourösa singelliv med en längtan efter att hitta kärleken. Eller tvärtom: med en allt mer robust övertygelse om att tvåsamheten, med allt vad den innebär av hemmakvällar, kompromisser och ett stagnerat sexliv, helt enkelt inte är för dem. Att livet har mer att ge?
Det är dessa olika vägval och känslorna runt omkring dem som är fokus i Flora Wiströms andra vuxenroman “Stortaxi”.
Berättarperspektivet skiftar mellan bokens sex huvudpersoner: Här finns den konfrontativa kommunikatören Anja och hennes kille Matti, som varvar sina få skådespelargig med bartenderjobb. Den ensamstående mamman Helena försöker få ihop livspusslet med dottern Disa och flickans pappa, en 20 år äldre gift ekonom. Mångsysslaren Emanuel pendlar mellan jobb och tillbringar ofta nätterna med nya tjejer. Syskonen Leo och Ebba är som natt och dag; hon är en strukturerad arkitekt och han en konststudent med spelberoende.
Tillsammans bildar de ett exklusivt kompisgäng, av andra närmast betraktat som ett slutet sällskap. De har hängt ihop i över tio år.
I sina bästa stunder påminner boken om den norska tv-serien ”Skam”
Vänskapen framstår performativ. Vännerna är alla medvetna om vilken social status som följer med ett fast kompisgäng och har väldigt höga tankar om gruppen. Att de är familj och alltid kommer att ställa upp för varandra. Som läsare anar man förstås att det kanske inte är riktigt så friktionsfritt som det verkar, att idealet inte lever upp till verkligheten.
“Stortaxi” är en handlingsdriven roman, men det mesta som händer under månaderna som berättelsen utspelar sig är vardagligheter. Någon blir av med jobbet, en annan faller tillbaka in i ett destruktivt mönster, en tredje är otrogen. De festknarkar, pratar bakom ryggen på varandra och rör sig genom en huvudstad som inte bara är vacker. Här finns råttor i lägenheterna och tomma tunnelbanestationer, andrahandslägenheter med kvarlämnade kattleksaker.
I sina bästa stunder påminner boken om den norska tv-serien ”Skam”, fast för stockholmare mitt i 30-årskrisen. Man blir snabbt engagerad i vännerna, deras hemligheter och svek gentemot varandra. Det skiftande berättarperspektivet gör romanen generös och härligt skvallrig.
Samtidigt finns det nackdelar med att ha sex huvudpersoner. De korta kapitlen gör att personporträtten aldrig hinner fördjupas och vännerna framstår stundtals mer som schabloner än som riktiga människor. Även om deras drifter är fula är det sällan något utöver det förväntade som gömmer sig bakom den polerade medelklassfasaden.
Det mest störande med “Stortaxi” är dock dess dialog, tät och på sina ställen överflödig. Som när Anja och Ebba dukar inför en kräftskiva och för en lång diskussion om vilket bord de ska ha (“‘Det lilla blir ju jättetrångt’, sa Anja. ‘Man kan inte ha ett för stort bord’, sa Ebba, ‘det förstör hela känslan’. ‘Vi kommer ju ha en massa mat och sådant också’. ‘Spelar ingen roll, vi måste ha kontakt med varandra’. ”). Det bidrar varken till att lära känna dem eller till att förstå deras dynamik så tidigt in i berättelsen. Snarare känns det som att läsa manuset till en tv-serie.
Att ”Stortaxi” fyller en lucka i samtidslitteraturen råder det dock inga tvivel om
Andra gånger är dialogen mer forcerad, som när Emanuel kommer in till Mattis bar och frågar: “Läste du det där om att man håller på att återuppliva mammuten?”, apropå ingenting. Pratar människor verkligen så med varandra?
Förutom några haltande formuleringar (vad betyder det till exempel att munnen ”smakade halsmandel”?) är Flora Wiström en skicklig stilist som inte väjer för det äckliga. Gestaltningen är omsorgsfull och precis, men sällan särskilt experimentell. Överlag slår mig “Stortaxi” som en duktig roman, både vad gäller vännernas politiska åskådningar och romanens utformning. Berättelsens olika trådar vävs snyggt ihop i slutet. Men särskilt överraskande blir det knappast.
Att “Stortaxi” fyller en lucka i samtidslitteraturen råder det dock inga tvivel om. Efter alla Tinderromaner med berättelser från 20-årsålderns lösa förbindelser kom så äntligen en bok om vad som händer sen, när man plötsligt har varit ett par i tolv år och alla i ens närhet frågar när man tänker skaffa barn.
För det ska författaren ha tack.