Ångest, en sovjetisk älskare – och ett utpräglat förakt för svenska kulturtanter. Nobelpristagaren Ernaux skildrar sin passion med en råhet som både fascinerar och tär på läsaren, tycker DN:s Malin Ullgren.
Roman
Annie Ernaux
”Förlora sig”
Övers. Maria Björkman
Norstedts, 284 sidor
En del är mer benägna än andra att uppleva förälskelse blandat med vansinne. Annie Ernaux verkar vara en av dem: ”Gå allra djupast ner i smärtan, och i illusionen samtidigt.”
Det är så hon framställer det i ”Förlora sig”, när hon ser sitt eget gamla mönster upprepa sig med full kraft under en kärlekshistoria. Hon prövar tanken att det är den på en gång ”distanserade och mjuke” fadern hon söker. Men mest låter hon bara det fascinerande helvetet drabba, oförklarat.
I ett förord skriver Ernaux att texten är hennes dagbok från ett drygt år i slutet av 1980-talet, när hon hade en affär med en gift sovjetisk diplomat. Hon konstaterar att den roman hon skrev som byggde på kärleksaffären, alltså ”Sinnenas tid” från 1992, skilde sig från dagboken på ett sätt som förvånade henne själv: det hon skrev medan det hela pågick är mycket råare och mörkare.
Det är helt sant, för i ”Sinnenas tid” är besattheten behagligare, mer kontrollerad. Det gör inte den romanen sämre, men det är en annan berättelse.
För att komma närmare det verkliga, ger hon så ut dagboken (på franska 2000, nu i Maria Björkmans svenska översättning). Här är kärleken kallsvettigt depressiv. Hon är besatt, bergtagen, galen av åtrå – det finns inga nya ord för att beskriva hennes tillstånd. Timmarna med ”sovjeten”, som hon kallar honom, är allt.
Men den stora erotiska njutningen hon upplever med honom är inte främst det som väcker behovet av att beskriva. Det hon framför allt beskriver, sida upp och sida ner, är ångest, väntan och fasan för det slut som måste komma.
Allt hon gör med sin tid är att cirkla kring mannen, kallad ”S”, kring hans land, hans språk. ”S” är en ryss som njuter i fulla drag av allt Paris erbjuder, stolt över sina dyra franska kläder, sin fina bil, han halsar hennes skotska whisky medan hemmaimperiet rämnar.
Hon älskar hans fåordiga annanhet och hans kön. Ibland, i alla fall inledningsvis, tänker hon på honom som en gigolo, han är 35 och hon 48, han är inte alls intellektuell. På det sättet liknar Ernauxs älskare ungraren István i David Szalays ”Kött”. Också ”Förlora sig” berättar, delvis omedvetet, om den östeuropeiska mannen som kropp i ett västsamhälle.
I dagboken föreställer sig Ernaux invändningarna, lite halvhjärtat:
”Jag vet också detta – det är för att han är sovjet som jag älskar honom. Det fullständiga mysteriet, somliga skulle säga smak för det exotiska.”
Gorbatjov nämns som ett suddigt hot mot hennes Stalindyrkande älskare; hon bjuds till Élyséepalatset för middag med prins Charles och prinsessan Diana. Men inget av detta sätter några större spår i dagboken, hon är för isolerad i sig själv och sin passion för att se särskilt mycket annat.
Det är ingen charmerande kvinna som framträder, om det nu ens vore möjligt i en dagbok. Hon föredrar sovjetiska kommunister framför franska, irriterar sig på japaner i grupp – och på svenska kulturtanter (”vieilles mémés cultivées de Suède”).
Som ett förtida inlägg i debatten om författarsamtal (läs bland annat Åsa Beckmans krönika 2/8), skriver hon så här under ett besök i Sverige och Danmark 1989:
”I går fick jag för första gången lust att förolämpa människorna som hade kommit till kulturcentret för att lyssna på mig. Säga till dem: ’Vad förväntar ni er? Vad ska ni här att göra? Hålla kulturell mässa? Era idioter, det finns inget här att se och jag skriver inte för er, gamla kulturtanter från Sverige.’”
Och på ett annat datum:
”Jag skriver för att bli älskad, men jag vill inte veta av deras, läsarnas kärlek.”
Det är i ögonblicket helt uppriktiga tankar hos en författare drabbad av vasst förakt för verklighetens läsare. Till Ernauxs försvar, om hon nu behöver ett sådant, är att hon när hon skriver detta inte står ut med någonting som inte är älskaren, inte ens sina egna söner.
Också i dagboken är hon välformulerad, men det är ingen skönskrift, hon upprepar ord oavsiktligt, skriver i bitter staccato. ”Förlora sig” är rätt omskakande läsning, därför att plågan dunkas fram, dag efter dag, det hjälper varken henne eller läsaren att den sexuella samvaron är enastående. Samtidigt är det så intressant att ta del av det högfungerande vansinnet, bara lindrat av enstaka samlag.
Men efterhand börjar repetitionen och instängdheten tära också på den mest lojala (och föraktade) läsare, i synnerhet när förhållandet är över och anteckningarna utvecklas till något så mardrömstråkigt som en drömdagbok.
Det är å andra sidan då Ernaux börjar närma sig det tillstånd hon beskrivit i andra böcker; efter passionen, när begäret att skriva tar vid. Det är svårt att låta bli att citera vad Polonius säger om Hamlet: ”Fastän detta är galenskap, så är det likväl metod däri.”
Läs fler texter av Malin Ullgren och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur