Jag delar Anders Borgs slutsats: kraftigt höjda kapitalskatter vore skadligt för Sverige. Därför bekymrar hans artikel mig. Argumentet är för viktigt för att vila på en kalkyl som inte håller. Artikeln landar i att riskkapitalinvesterares avkastningskrav före skatt stiger till över 40 procent med vänsterns politik – enligt Borg 19 procentenheter högre än dagens nivå.
Underlaget finns inte i texten utan i ett inlägg på Linkedin (19 augusti 2026), där kalkylen utgår från 18 procents avkastningskrav efter skatt (och inte de 20-25 procent artikeln anger). Tre problem.
1. Reavinstskatt som betalas vid försäljning behandlas som årlig i Borgs uträkning.
2. Reavinstskatt betalas en gång, när bolaget säljs. Skillnaden mot att betala varje år är stor, och växer ju längre tiden fram till försäljningen är.
3. Exitskatten läggs ovanpå reavinstskatten, som om bägge togs ut på samma vinst. Så fungerar de inte. En utflyttningsskatt beskattar typiskt en värdeökning i förtid och ersätter därmed reavinstskatten. Exitskatten avgör i huvudsak om och när Sverige får beskatta. Ändå är posten satt till sju procentenheter utan härledning, och står ensam för mer än 10 procentenheter av höjningen.
3:12 ingår i Borgs skattekil. Men 3:12 träffar i regel den som arbetar i bolaget, alltså grundaren, och efter praxis under vissa förutsättningar även förvaltarens vinstandel. Investeraren betalar den inte. Investerarens avkastningskrav påverkas inte direkt av 3:12. Rättar man detta kvarstår en betydande höjning: cirka 5 procentenheter för en investering över fem år, mot Borgs 19.
Detsamma gäller påståendet att över 90 procent av dagens techbolag inte längre skulle klara avkastningskraven. Avkastningskravet gäller på portföljnivå. Enskilda VC-investeringars utfall är så snedfördelade att några få innehav bär hela portföljens avkastning. De flesta enskilda bolag når därför inte kravet varesig med låg eller hög skatt. Det relevanta är hur många bolag som hamnar mellan det gamla och det nya avkastningskravet, och i en sådan fördelning är det bandet tunt.
Överdrifter kostar röster. Den som får sin politik beskriven som en karikatyr slutar lyssna. Väljaren i mitten hör skillnaden mellan ett argument och ett slagträ.
Det starkaste argumentet är inte att kapitalskatt är en dold löneskatt. Den slutsatsen gäller framför allt bolagsskatt. Ett svenskt bolags kapitalkostnad sätts till stor del av världsmarknaden, och utländskt kapital såväl som majoriteten av det svenska pensionskapitalet bryr sig inte om svensk reavinstskatt.
Högre reavinstskatt biter där utländskt kapital inte kan ersätta det svenska: hos grundare, änglar och familjeföretag. Där bygger finansieringen på lokal kännedom och personliga relationer, och där finns ingen institutionell marknad som fyller luckan. Det är i det tunna lagret nya bolag blir till.
Förmögenhets- och exitskatter har problem som är oberoende av satsen. De kan innebära kontant betalning på ett värde som ännu inte finns, de förutsätter att onoterade bolag värderas utan marknadspris, och de kan tas ut när ett bolag på papperet är mycket värt - även om bolaget senare blir värdelöst. Skatter som fäster vid personen får personen att flytta – med nästa bolag och inte bara med kapitalet.
Om drygt tre veckor är det val. Min uppmaning till högern är att höja tonarten. Halmdockor vinner inte debatten. Investeringar och entreprenörskap ger produktivitet och produktivitet ger löner. Det argumentet behöver ingen överdrift för att vara starkt.
Philip Lindqvist, rådgivare och tidigare vd
Philip Lindqvist är rådgivare och styrelsemedlem i några mindre investeringsbolag och i ett tillväxtbolag (Yoik AB). Jag har tidigare varit VD på Readly, chef för C More (MD), Strategichef på TV4, C More och MTV.