6–9 år, ”Min kusin och Alice” av Maja Hjertzell (text) och Joanna Hellgren (bild), Lilla Piratförlaget
Vilken magnifik härdsmälta! Våldsamma anklagelser susar genom luften, gamla oförrätter stiger till ytan, hotelser haglar, presenter tas tillbaka, det vrålas och det andas häftigt genom sammanbitna käkar. Detta är kulmen i Maja Hjertzells och Joanna Hellgrens nya kapitelbok ”Min kusin och Alice”.
Ester och Alice ska börja i trean, Betty i fyran. Men det är inte från barnen urladdningen emanerar utan från föräldrarna, varav två är bröder och de som exploderar först, och orsaken är en ovänskap mellan barnen. Får alla vara med och leka? Vem har manipulerat vem? Vilket av barnen är känsligare än det andra?
Det intressanta är att de vuxna, särskilt bröderna, inte tar sig tid en sekund för att reda ut vad som hänt, utan går till attack i ett av föräldraerfarenhetens mest laddade ämnen: kritisera någon annans barn.
Medan stormen varar närmar sig barnen varandra, makalöst häpna över den överdrivna reaktionen. Givetvis blir de vänner igen – söker tryggheten hos varandra under allt gormandet, och börjar leka som vanligt. Men det här är en smart formulerad historia om vänskap och relationer, i såväl text som bild. För egentligen är det ingen enkel konflikt, och den hade varit öm och svår även om de vuxna orkat börja peta i den. Trots att den är berättad ur ett jagperspektiv träder nyanserna fram allt tydligare under berättelsens gång och läsaren får chansen att uppleva flera vinklar. Redan första meningen rymmer en möjlig sårighet: ”Alice är bortrest så jag är hos min kusin Betty och badar.” Är umgänget villkorat alltså? Bit för bit avtäcks tresamheten, dess komplikationer och rikedom.
9–12 år, ”Heja Barbro” av Emma Bouvin, Rabén&Sjögren
Det skrivs oändligt många mellanåldersböcker i Sverige. En del författare som skrivit för tonåren har också vänt sig till denna bredare genre, och det är inte konstigt med tanke på den större läsarskaran, som ju sedan glesnar. De här böckerna är ofta realistiska vardagsberättelser, utmärkt skrivna, vågar jag generalisera, men också på något sätt homogena i tonen. Det kan vara svårt att skilja den ena berättarrösten från den andra.
Jag tänker på detta när jag läser Emma Bouvins andra bok för mellanåldern, ”Heja Barbro”. Den infogar sig smidigt i floden av historier om kompissvek mot en fond av hyggligt, småputtrigt familjeliv, och har just det där snudd på enhetliga, charmigt flyhänta sättet att skildra barns vardag och verklighet.
Men det som gör att jag faktiskt dras in i, och inte kan släppa, skildringen av elvaåriga Barbro, är hur den utgår från sporten cheerleading och mestadels stannar där också. Sporten blir inte bara en bakgrund mot vilken vänskapsintriger, syskonsvartsjuka och föräldrauppror utspelar sig; den får på ett spännande och roligt sätt vara i fokus i egen rätt. Jag vill veta mer om det här och det får jag också; scenerna från träningshallen och övningarna hemma inkorporerar allt det andra, de svarta känslorna, osäkerheten, modet att sträcka ut handen när vänskapen svajar. Bouvin får också in ett spår om skilda ekonomiska förutsättningar som vässar historien ytterligare.
Och fast jag är rätt så trött på bokserier tänker jag följa laget Stjärnglans, när den riktiga tävlingssäsongen startar i nästa del.
Tonår: ”Ensam på jorden” av Moa Eriksson Sandberg, Alfabeta
Hotfullt tornar mannen upp sig i dörröppningen, ovårdad, med fårat ansikte och ett blodigt instrument i handen. En ung kvinna passerar gråtande förbi, med grönblek hy. Vi förstår vad som händer: här utförs illegala aborter. Av en veterinär. Och i väntrummet sitter huvudpersonen i Moa Eriksson Sandbergs roman ”Ensam på jorden”.
Det är en högdramatisk inledning. Eriksson Sandberg har grävt i sin släkthistoria och skildrar sin pappas tillkomst som oäkta barn på 40-talet. En berättelse som bygger på en sann historia, står det på baksidan, där också inledningen hos veterinären lyfts fram.
Men det finns två problem här: bara för att något är en sann historia blir den inte intressant litteratur, och trots att jag riskerar att låta sensationslysten så är episoden med veterinären nästan falsk varudeklaration. När väl den oönskade graviditeten är ett faktum och sjuttonåriga Anna-Karin bestämmer sig för abort, så vänder hon snabbt i dörren, skrämd av omständigheterna. Passagen är en mycket liten del av boken, och föranleder inga fördjupningar i ämnet.
Och det är signifikativt för berättandet, det dramatiska passerar i samma jämna tempo och ton som allt övrigt, historien löper från a till b och slutar i ett obestämt något. Visst är det välskrivet med tydlig tidsfärg och levande lantmiljö med dansbanor, höskullar och krigstidsransonering. Ömma punkter undviks inte heller, som Anna-Karins svårigheter att knyta an till sin lille son, eller hur barnafadern sviker brutalt. Men det räcker inte till för helheten.
3–6 år: ”Simfågeln” av Kjersti Annesdatter Skomsvold (text)
Mari Kanstad Johnsen (bild), övers. Ellen Karlsson, Rabén & Sjögren
Teman som rädsla för vatten, att lämnas ensam eller att hitta vänner är stadigt återkommande i bilderboksvärlden, och inget ont i det: det är områden som måste erövras, alldagliggöras och öppnas för deltagande. Många är historierna om att lära sig simma. Ändå finns det plats för fler; bra bilderboksmakare gör historierna till sina egna med nya bottnar och nyanser, i såväl text som bild.
Den här sommaren sticker norska duon Kjersti Annesdatter Skomsvold och Mari Kanstad Johnsen ut med sin både konkreta och lyriska berättelse “Simfågeln”.
Över sidorna ligger milda färger och former kritade i pasteller, med ett tunt, solgult ljus som fond på de flesta uppslagen. Det är nästan genomgående gryningskänsla över miljöteckningen. Fast det går ändå åt en hel dag när den lilla pingvinen Ella halvt motvilligt lär sig simma med hjälp av sin handlingskraftiga mormor, som är av den där typen man inte riktigt säger nej till, men som samtidigt utstrålar den mest oemotståndliga värme och trygghet.
När dagen sveps in i kvällsfärger har Ella blivit kompetent och lycklig i vattenvärlden, både över och under ytan. Inbäddad i intrigen ligger historien om hennes egentliga längtan att flyga, och hur den hanteras av mormor. Pingviner flyger ju inte. Men mormodern stöttar drömmen och hjälper den att ta sig uttryck genom den kroppsliga friheten i att röra sig i vatten, tyngdlös i ett annat element än luft. Det blir liksom samma sak, till slut.