Taliah Pollack är författare, bosatt i Malmö.
Ända sedan 7 oktober 2023, då omvärlden återigen riktade strålkastarna mot Israel och Palestina, har man kunnat lita på att det med jämna mellanrum ska blossa upp ännu en hetsig diskussion om antisemitism i Sverige.
Den här sommaren såg vi en demonstration i Stockholm där laddade symboler från Förintelsen användes som rekvisita. Enligt högern är det hets mot folkgrupp, medan många åt vänster ser en rimlig koppling mellan folkmorden. Så är pajkastningen igång, som om skribenter och tyckare tävlade om vem som kunde komma på de bästa dissarna.
Vi vet alla att Gazaskylten i Auschwitzstil var en osmaklig känga mot judar, men demonstrationer får vara osmakliga, de är till för att skaka om och röra upp känslor. Att jämföra är inte att hetsa. Däremot kan man fråga sig vad denna eurocentriska besatthet av Förintelsen kommer ifrån och vad jämförelserna har för syften.
Demonstranterna måste vid det här laget vara väl medvetna om att debatten kring antisemitism kommer dränka allt potentiellt fokus på Gaza, vilket spelar högerkrafterna rakt i händerna. De får all ammunition de kan önska sig, levererad på silverbricka, för att smutskasta ett sunt demokratiskt beteende och kalla hela oppositionen för extremistisk.
Varför gå deras ärenden? Varför inte släppa Förintelseikonografin, som vi judar gång på gång har sagt skadar oss, och istället fokusera på Israels brott?
Medan folkmordet i Gaza får fortgå utan europeisk inblandning har jag och många andra tappat tron på de internationella institutioner som borde vara till för att skydda oss. Knappt några sanktioner, få symboliska markeringar, minimal kulturell bojkott, och så fortsatt handel. Det är alltså ekonomin som sätter gränserna, inte mänskliga rättigheter.
Då bör vi anpassa oss till det.
Jag ska inte berätta för någon hur de bör protestera, men om det är förändring som Palestinaaktivister i Sverige vill uppnå kan det vara värt att rikta in sig på de ekonomiska aspekterna, som exempelvis den israeliska vapenindustrin i Sverige och deras samarbetspartners.
För utanför allt detta står vanliga judar och muslimer som önskar att deras identitet och trauman inte användes som konstanta politiska slagträn i kriget mellan höger och vänster. De hetsar oss mot varandra och oavsett om måltavlan är muslimer eller judar drabbar det oss minoriteter lika illa genom att spä på fiendskapen.
Nu är det Liberalernas partiledare Simona Mohamsson som bär davidsstjärna under partiledardebatten och återigen blossar diskussionerna upp. Jag kommer aldrig förlåta liberalerna för de medlöpare de har blivit, men alla människor har rätt att bära vilka symboler de vill. Av övertygelse, i solidaritet, som en identitetsmarkör eller vad det än må vara.
Självklart vet även Mohamsson att det kommer reaktioner på detta, och återigen går så många rakt i fällan. Vänsteranhängare sammanblandar judar i Sverige med Israels brott och de mest antisemitiska och ilskna kommentarerna som riktas mot Mohamsson på sociala medier lyfts fram som representativa för hela oppositionen. Det är ytterst tröttsamt som minoritet att utnyttjas på det här sättet av majoritetssamhället.
Samtidigt vet vi vilken smörja Liberalerna nu måste svälja för att stå arm i arm med brunhögern. De ser Israel som ett exempel på vad en auktoritär regeringsform kan uppnå, utan någon som helst tanke på vad som är bäst för det israeliska folket, som innefattar judar, muslimer, kristna, druser, beduiner och många fler. Att bära en davidsstjärna och samtidigt försvara Israels rätt till fortsatt ockupation och förtryck gör att kopplingen inte är särskilt långsökt. Det här förstår även alla som försvarar och tackar Mohamsson för hennes ”solidaritet”, precis som alla förstod att Gazaskylten skulle uppröra judar.
Sverigedemokraterna driver numera sin valrörelse med öppen islamofobi och hoppas att de skrämt upp vanliga svenska tillräckligt mycket genom åren för att de ska luras av retoriken och låta sig ledas mot en auktoritär stat där religionsfrihet inte längre är en självklarhet, där misstro tillåts växa, där minoriteter villkoras och där judar och muslimer inte längre ses som fullvärdiga svenskar.
Snälla, sluta låta er luras. Det är extremismen som ska bekämpas, inte minoriteterna.