När Mohamed och vännen Moaawia, 18, får syn på den maskerade mannen som kommer in från korridoren tror de först att det är ett konstigt skämt.
– Vi tänkte att det var någon som driver med någon, säger Mohamed.
De går andra året på vård- och omsorgsprogrammet på Brinellskolans gymnasium. Klassen hade slutat för dagen och flera satt och pluggade i elevhallen inför ett psykologiprov.
Den maskerade mannen har ljust hår som sticker ut under en mörk hjälm och de ser hans ögon när han tar sikte på en kille som sitter med ryggen mot korridoren.
De ser plötsligt hur han höjer ett svärd som han hugger i killens rygg, de tror inte heller att är på riktigt. Skriken får dem att inse att det är allvar.
”Bara springer”
På bara sekunder slår hela skolan om till panik. Folk springer åt olika håll för att komma snabbaste vägen ut.
– Vi bara springer, den enda tanken i mitt huvud är att jag vill överleva, säger Mohamed.
Hans kompis Manal snubblar till och han grabbar tag i hennes jacka för att hon inte ska ramla. Han tänker bara ut, bort.
Väl ute ser han på den skadade killen från elevhallen komma ut från skolan. Det blöder från ryggen och ena armen.
– Jag inser att han kommer vara den första måltavlan om gärningsmannen kommer ut, säger Mohamed.
Han fattar ett blixtsnabbt beslut. Det finns inte tid att vänta på ambulansen. Mohamed frågar om han kan andas normalt. Han vet att blodet inte får hamna i luftvägarna. Och han måste få stopp på blödningen.
– Det är ju en del av vår utbildning, säger han.
Trycker tröjan mot såret
Han tar killens tröja och trycker den hårt mot såret i ryggen och knyter en tröja runt armen och börjar gå med killen mot vägen. Han får syn på Fredrik som sitter i sin EPA-traktor.
– Jag säger snälla, kör oss till sjukhuset.
Fredrik kör på gångbanor och cykelbanor. Under tiden försöker Mohamed hålla kvar trycket mot blödningarna. Han försöker småprata, fråga vad killen heter och dämpa paniken.
– Han var rädd att han skulle dö. Jag sa ”det är lugnt, vi är på väg till sjukhuset, de kommer att ta hand om dig. Det värsta är över nu och det kommer att bli bra”.
På sjukhuset är det helt tomt. Han ser ingen personal, inga patienter. Någon säger att de ska ta sig till våning fyra.
– Jag märker att han börjar bli svagare och är rädd för att han ska bli medvetslös.
Ingen information om attacken
Det kommer läkare och sköterskor och Mohamed försöker förklara vad som hänt. Det finns ingen information om svärdattacken i medier ännu.
Mohamed följer med in i rummet där han till slut kan släppa taget och personalen tar över.
Full av adrenalin sitter han på sjukhuset i sina blodiga kläder. Han vill tillbaka, tänker att det kan finnas fler som behöver hjälp, men sjukvårdspersonalen stoppar honom. Till slut får han skjuts hem till föräldrarna av en sköterska.
– Jag kastade mig i min mammas famn och grät som om jag var ett litet barn på två år som hade slagit sig, säger Mohamed.
Kan inte sova
Vi träffas tillsammans med några av klasskompisarna. Ingen har sovit ordentligt, alla säger att bilderna börjar snurra så snart de försöker stänga ögonen. De känner sig tomma.
De har svårt att känna sig glada för att de överlevde. De tänker på om de kunde gjort något annorlunda. Mohamed önskar att han hade kunna hjälpa den 17-åriga flickan som dog.
– Jag kan inte sluta tänka på om jag hade kunnat rädda henne.
Kompisarna tänker på flickans familj, på när de ska kunna gå tillbaka till skolan och om de ska våga. De vill att lärarna och de vuxna lyssnar på dem och förstår att de är rädda på riktigt. Det syns att nerverna sitter utanpå.
En sak är Mohamad på riktigt glad för. När han fick skjuts hem så sa sköterskan att han skulle kunna få praktik hos dem när som helst.
– När vi kom hem så sa de till mina föräldrar att de hade en hjälte hemma. Min pappa blev så stolt, säger han.