Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Färre flyktingar ska komma till Sverige. Det var det entydiga beskedet från Tidöpartierna i den senaste partiledardebatten. Trots att asylansökningarna ligger på de lägsta nivåerna sedan 1980-talet ska de tydligen pressas ner ännu mer.
Det borde de verkligen inte.
För nästa år kommer, som det ser ut enligt Migrationsverket, många ukrainare att söka asyl i samband med att aktiveringen av EU:s massflyktsdirektiv löper ut.
Ukrainare är den absolut vanligaste kategorin flyktingar som kommit till Sverige på 2020-talet. Bara 2022 kom det drygt 50 000 människor till Sverige för att söka en fristad undan kriget, flera från områden som nu står under rysk kontroll eller ligger nära fronten. Omkring en tredjedel har återvänt, medan andra tillkommit.
Många har snabbt blivit en viktig länk mellan sitt hemland och Sverige. Inte minst i det myllrande civilsamhälle som bistår Ukraina med allt vad en nation under attack behöver, från vapen och sjukvård till hjälp med skolgång och vård av övergivna djur.
Svensk kultur har också berikats av de ukrainska inslag som med människorna som kommit hit spridits till våra arenor. Poesi, litteratur, konst och sånger blir än viktigare att hålla vid liv och sprida, då de är uttryck för de självständiga anspråk som Ryssland är ute efter att förgöra.
Banden mellan Sverige och Ukraina har fördjupats, vilket både nu och efter kriget öppnar för handel och samarbete.
Ändå har ukrainarna på flykt av någon märklig anledning varit frånvarande i den svenska migrationsdebatten. Ingen av partiledarna tog upp dem i Expressen/Dagens Industris debattsegment om migrationen. Ingen fråga ställdes heller om deras status och möjligheter i Sverige, där låga dagbidrag och krångel med att kunna öppna bankkonto gjort det svårare än nödvändigt att få livet att fungera i vårt land.
Finns det verkligen ingen av partiledarna som är stolt över att Sverige kunnat erbjuda en fristad åt denna flyktinggrupp?
Finns det verkligen ingen av partiledarna som är stolt över att Sverige kunnat erbjuda en fristad åt denna flyktinggrupp? Finns det ingen som har förslag på hur de bättre kan tas emot och komma in i vårt samhälle? Har de inget att säga om deras framtid, här eller i Ukraina?
Det borde även finnas relevanta frågor att ställa utifrån den aktuella erfarenheten. Sverige har uppenbarligen kunnat härbärgera tiotusentals människor med kort varsel, även om det inte skett utan krångel och omotiverad byråkratisk oginhet, och inte alltid med lyckat resultat. Men många ukrainska flyktingar vill komma in i det svenska samhället och skapa sin framtid här.
Så låst tycks den partipolitiska debatten vara vid efterbearbetningen av migrationsåret 2015, att denna nya verklighet inte får plats. Det fördummar och fördunklar diskussionen. För precis som när lovande studenter väljer bort Sverige sedan de sett kamrater utvisas, eller när tonåriga barn och arbetsföra familjer tvingats lämna vårt land, så visar de ukrainska exemplen på en ny verklighet där maximal restriktivitet inte är svaret.
Det betyder inte att Sverige måste ta emot människor från alla andra konflikthärdar i världen, låtsas att volymerna av asylsökande inte spelar roll, eller upprepa andra misstag från åren före 2015. Reglerna och villkoren går som bekant att ändra och rösta om.
Just därför bör reglerna diskuteras och uppdateras. De partier som vill välkomna och underlätta för ukrainska flyktingar borde vara tydliga med det. För denna hållning finns både geostrategiska och medmänskliga skäl. När ukrainska soldater vid fronten vet att åtminstone deras familjer och släktingar är i trygghet i Sverige, bistår vi även på detta sätt en nation som kämpar för sin självständighet mot Rysslands anfallskrig.
Och har något parti för avsikt att agera restriktivt bör även de tala klarspråk. I den frågan lär de knappast ha väljarna med sig.