Vad driver egentligen Rysslands president Vladimir Putin? Många har ställt sig frågan under hans drygt 25 år vid makten. Efter hans fullskaliga invasion av Ukraina som resulterat i miljontals döda och skadade har frågan blivit akut.
Det finns några vanliga missförstånd kring Putin. Ett är att han enbart skulle vara ute efter att berika sig själv. Men trots att Ryssland med fog kan beskrivas som en maffiastat med Putin som högste mafioso är det en ytlig förklaring. Putin hade varit mindre farlig om han enbart drivits av girighet, men han är ideologiskt motiverad att återupprätta det ryska imperiet, åtminstone i den utsträckning det hade under Sovjettiden.
Den brittiska journalisten Catherine Belton gav ett par år före den fullskaliga invasionen av Ukraina ut vad som anses vara den mest fullödiga beskrivningen av Putin och hans närmaste krets väg till makten. Kretsen är viktig. För ett annat vanligt missförstånd är att Putin agerar på egen hand. I själva verket är Putin del av en grupp människor med bakgrund i de ryska och sovjetiska säkerhetstjänsterna, som efter 1990-talets kaotiska år under företrädaren Boris Jeltsin tog sig an att återupprätta den ryska statens auktoritet. Skulle Putin avsättas imorgon skulle någon annan i hans närmaste krets ta över.
Det är viktigt att förstå den historiska bakgrunden till dagens situation. Sovjetunionen präglades redan i sin barndom av laglöshet. Stalins skräckvälde blev det yttersta uttrycket för det. I stort sett vem som helst kunde hamna i onåd, skickas till fångläger i Sibirien eller arkebuseras – ett öde som drabbades miljontals människor. Sanningen devalverades också under Stalinåren. Inte bara i den politiska propagandan. Trofim Lysenkos pseudovetenskapliga idéer att förvärvade egenskaper kunde gå i arv upphöjdes exempelvis till statsideologi medan genetikforskare förföljdes och fängslades. Det ledde bland annat till ökad missväxt.
Under efterkrigstidens avstalinisering upplevde Sovjetunionen ett uppsving, inte minst ekonomiskt. Men det varade inte särskilt länge. Från 1970-talet hamnade landet i stagnation och ett gradvist förfall. Eftersom planekonomin inte fungerade längre och rättssystemet var politiserat växte den svarta och gråa sektorn i betydelse. Privat ägande i större skala var förbjudet. Det här är en viktig pusselbit för att förstå varför försöken att införa marknadsekonomi på 1990-talet misslyckades. De institutionella förutsättningarna i form av oberoende institutioner och normer saknades. Den ryska maffian blev en central aktör och ett antal oligarker kunde genom politiska kontakter lägga beslag på stora delar av den ryska statsegendomen för att berika sig själva. Ryssland var i ett slags upplösningstillstånd.
Det är därför inte förvånande att Vladimir Putin med sin agenda att stärka staten faktiskt vann ett folkligt stöd. Putin tvingade oligarkerna till underkastelse och gynnades även av kraftigt stigande oljepriser. Jeltsinfamiljen som stått bakom marknadsreformerna, men också var nedsolkad av korruption, såg en beskyddare i Putin. Men de underskattade hans KGB-bakgrund.
Putin och hans närmste allierade hade drillats i underrättelsetjänsten att både bedra och använda sig av olagliga metoder – underrättelsetjänster arbetar precis som maffian på bägge sidor av gränsen för vad som är lagligt. Korruptionen och maffiametoderna från Jeltsinåren behölls, men nu som verktyg att återupprätta imperiet. De kombinerades med allt mer brutala angrepp från statens sida mot dem som vägrade rätta in sig i ledet. Dagens Ryssland är alltså en fortsättning på Sovjetunionens propaganda och repression men kombineras med en kapitalism som är underställd staten, vilket medför att alla med pengar förväntas gå regimens ärenden på förfrågan – eller kan räkna med allvarliga konsekvenser.
Vladimir Putin försvarar förstås sin makt. Men han tror också på sin mission att upprätta Ryssland som stormakt. Metoderna präglas av samma laglöshet som dominerat rysk historia i århundraden. Merparten av de före detta sovjetrepubliker som blev självständiga 1991 – Baltikum undantaget – har i själva verket fortsatt att styras från Moskva genom en kombination av korruption, militära påtryckningar och propaganda. Att Ukraina velat bryta sig loss från det greppet har inte Putin kunnat tolerera.
En av de intressantaste teserna i Beltons bok är att Putin och hans krets tidigt fick intrycket att det fungerar likadant i väst – inte minst genom att västerländska banker, investerare och även regeringar såg genom fingrarna med de ryska metoderna och även öppnade sina armar för stora mängder svarta pengar som placerades i London och New York. För Putin är kapitalism, lagar och regler främst en form av godtycklig maktutövning, talet om mänskliga rättigheter propaganda och demokrati är bara ett mer utstuderat sätt att kontrollera befolkningen. Det var också så kommunisterna såg på det.
Det visar på vikten att väst står upp för sina principer även när det finns pengar att tjäna eller makt att vinna på att bryta mot dem. Men det visar också hur den cyniska ”samhällskritik” mot borgerliga institutioner, som länge var comme il faut även hos oss, lätt kan användas för att urskulda brutala övergrepp enligt devisen att alla är lika goda kålsupare.