När jag läser Vincenzo Latronicos ”Perfektion” kan jag givetvis inte låta bli att känna igen mig i den själlösa Instagram-estetikens välkurerade schablon. Men igenkänningen beror inte nödvändigtvis på att jag tillhör en särskild generation. Det är snarare på grund av att jag är 27 år gammal.
I ”Perfektion” är Anna och Tom, likt mig, en bit under 30-strecket. De är millennials i 2010-talets Berlin, kommer från Sydeuropa och är frilansande, digitala nomader.
För flera av dessa svenska recensenter är detta en perfekt representation för hipstern: medelklass, expats och millennial. Jesper Strömbäck Eklund recenserade romanen som många andra svenska skribenter och menar att den handlar om “andefattiga individer”, att Anna och Tom “är resultatet av drömmar om ett iscensatt liv där allt pågår någon helt annanstans. Inga djupa relationer eller verklig mening existerar”.
Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson delade misstanken. “Hos Latronico – liksom hos dem själva – är medelklassens våndor den stora berättelsen” och om Latronicos prosa menar hon att boken inleds med en “pornografiskt detaljerad uppräkning av medelklassmarkörer”.
Rubriken för Jenny Aschenbrenners recension i ETC lyder: ”De lever sina liv fjärrstyrda av tidsandan”.
I DN skrev Mats Almegård att ”Perfektion” nämligen är ”en kortroman om yta, om att leva ett liv styrt av Instagramflöden och att alltid veta vad som är ’rätt’”.
Jag tror att det är skribenternas våndor som själva kommer upp till ytan, eftersom de anser att ovan nämnda tematik är oumbärlig för berättelsen. För vad menas egentligen med att Anna och Toms liv “pågår någon helt annanstans”? “Fjärrstyrda av tidsandan”? Vad betyder “att alltid veta vad som är ’rätt’”?
Ju fler recensioner av ”Perfektion” jag läser, desto mer låter det som en skiva som har hakat upp sig och som lämnar en med fler frågor än svar. Förstår de verkligen karaktärerna, eller låtsas de bara som det?
Någon gång läste jag att människor är som mest påverkbara som konsumenter i tjugoårsåldern. Föga förvånande är Anna och Tom, liksom deras umgänge, någonstans där. De dricksar sin Uber-förare med kontanter, äter av någon anledning inte tonfisk (tungmetaller?) och är osäkra på om de bör tycka om Hillary Clinton för att hon är kvinna, när hon samtidigt har starka kopplingar till läkemedelsföretag.
De anses vara hycklare, som säger A och sedan gör B.
Deras ytlighet lockar dem att hyra en ljus lägenhet med danska designfåtöljer, en trave med New Yorker-tidningar och en monstera som omsorgsfullt ska besprutas med vatten. Alla dessa markörer är enligt recensenterna till för att optimera deras “digitala närvaro” och är därför förkastliga. Strömbäck Eklund menar att allt detta kan förklaras genom två syndabockar: de är vilseledda av ”sociala medier” och ”mobilen”, som vägleder dem till förkalibrerade algoritmer orsakade av “ett gäng muppar i Silicon Valley”.
Det handlar snarare om att de är osäkra tjugoplussare. Förr i världen kunde en enda platsannons i en dagstidning räcka för att unga människor skulle flytta flera mil, till och med över världshav, för att få ett jobb och söka ett bättre liv. Dessutom är jag inte säker på att gemene mans vardagsrum var så annorlunda från någon annans, exempelvis under 1960-talet när IKEA-katalogen lanserades och människor tog intryck av hur deras hem skulle inredas.
Frågan är om denna kritik också riskerar att hamna i ett sluttande plan. När Anna och Tom ser bilden på den lilla pojken Alan Kurdi, livlös på en strand under flyktingkrisen i Syrien 2015, sporrar det dem till att volontärarbeta på en flyktingförläggning och servera mat där. “Men när verkligheten främst visar sig vara att stå ute i kylan och klafsa upp billig köttgryta på hundratals papptallrikar om dagen snarare än att begå något slags romantisk revolt mot den globala kapitalismens härjningar, då börjar aktivismglöden falna.”, skriver GP:s Oscar Westerholm.
Samtidigt innebär vändpunkten att deras liv dessförinnan har varit ett bedrägeri.
Jag funderar på om det är författarens fel att recensenterna hatar Anna och Tom. Hur han anspelar på karaktärernas påstådda moraliska förfall, genom att de är expats och en del av det gentrifieringsharmageddon som plågar den en gång billiga huvudstaden.
Jag tror att det är därför vi älskar att hata dem, för att slippa hata oss själva
Men enligt Latronico själv är boken en hommage till den franska författaren George Perecs ”Tingen” från 1965, som handlar om det unga paret Sylvie och Jêrome som drömmer om att bli rika och därför fyller sin tillvaro med ”för den tidens moderna och symbolbärande statusobjekt, som djupfrysta rätter, badkappor, knivar med hornskaft och divaner i ljusbrun sammet”.
Både böcker har på samma sätt sin tids uppräkning av symbolbärande objekt, då kallat ”medelklassmarkörer” och i dag kallat ”hipstermarkörer”, som ämnas att visas upp och uppskattas av andra.
Jag menar att ”Perfektion” har ett högre anspråk än att bara vara en generationsroman, utan ett större filosofiskt oeuvre om konsumtionsdrivet beteende, oberoende av tidsålder. Att Anna och Tom är brydda om hur deras liv framställs inför andra är bevisligen inte ett särdrag för sin generation och samtid. Det är, som i Perecs ”Tingen”, beviset på att det är ett allmängiltigt, mänskligt tillstånd – berättelser om ett tidlöst drag av ett konsumtionsdrivet upplösningstillstånd som råkar kulminera i tjugoårsåldern.
Anna och Toms enkla altruism kan enligt recensenterna inte rädda deras i grunden felande karaktärsdrag. För är volontärarbetet, som citerat av GP:s recensent, likaså algoritmiskt och moraliskt vilselett på grund av ”sociala medier”?
Antingen bryr de sig för mycket om sin image, eller så framstår deras välvilliga handlingar som performativa. De kan inte göra något rätt.
Och på så sätt kan vi, recensenter som läsare, inte heller göra det.
Jag tror att det är därför vi älskar att hata dem, för att slippa hata oss själva. Anna och Tom blir hånade som pretentiösa och moralfixerade hipsters. Samtidigt söker de sig, desperata och motstridiga, efter en väg framåt. Om det är så det är att vara människa, kan det då vara så fel?