Ni kanske såg, eller i alla fall tog del av, Graham Potters pressmöte i tisdags.
Han var charmig, rolig, stingslig, omväxlande tydlig och svävande. Han älskar sina spelare, sa han, alldeles särskilt älskar han Isak Hien fick vi veta.
Men mest fastnade jag för hur han formulerade utmaningen han står inför. Hur frågeställningarna ser ut. Fembackslinjen strimlades i matchen mot Nederländerna (1–5), men det handlar inte om valet mellan fyr- och fembackslinje, utan om struktur.
Potter sa: – Jag är mer intresserad av annat. Var på planen ska vi försvara? Var ska vi pressa? Hur kompakt är laget?
– Vi får inte vara för låga eller passiva (...), vi kan vara låga i försvarsspelet, men inte för låga och inte för passiva.
Gick inget vidare
Summering av den katastrofala första quartern (blä) mot Nederländerna: Sverige var för lågt, för passivt, och det fanns stora områden på planen där de inte försvarade alls.
På ett sätt var det ett medvetet val. Sverige började spela 5-3-2, de accepterade att Nederländernas kantspelare vandrade fram tjugo meter och började attackera Sverige från ett läge halvvägs in på Sveriges planhalva.
Fembackslinjen var ett val för att hålla bredden längst ner, men eftersom de sjönk lågt – och eftersom Brian Brobbey brottade ner Hien – kunde Nederländerna utan vidare mata på med instick bakom och runt en osynkroniserad backlinje.
Det gick ju inget vidare.
Ett lamslaget, skrajset Sverige förlorade matchen på tjugo minuter. Resten av matchen ägnade de åt att börja spela fotboll, bygga anfall och skapa en hel del chanser.
Vad lär de sig av det, inför matchen mot ett Japan som öppet pratat om ambitionen att vinna hela VM?
Potter har ett dygn på sig
Det finns olika sätt att sänka förväntningar. Ståle Solbakken har trampat runt i ett hav av norsk chauvinism och försökt mana till realism, och efter Senegal-segern senast fick han hjälp av Erling Braut Haaland.
– Vinna VM? Absolut inte. Låt oss vara realistiska, och låt alla norrmän på planeten vara glada idag.
Norge pratar om att inte prata om VM-guld.
Graham Potter pratar om att man inte kan bygga ett färdigt landslag på fyra matcher, om att det tar tid att bygga reflexer och strukturer.
Nu har han bara ett dygn på sig att bygga om och nytt, och i går gick han alltså runt på planen och pratade, animerat, med lagets störste kreatör och konstnär.
Förbundskaptenen gestikulerade med händerna, gjorde små utfall med fötterna. Isak nickade och lyssnade.
Mitt livs största prestation som tränare
Vad de pratade om vet jag inte, men jag vet vad jag hoppas.
Låt mig nu berätta om mitt livs största (enda) prestation som fotbollstränare.
Det var i division fem, möjligen sex, mitt lags spelande tränare hade visat ut sig själv – och vi hade tjugo minuter på oss att ta ikapp ett underläge med ett numerärt underläge.
Jag tog jobbet på allvar, och skrek åt vår kroatiske playmaker Bato att han skulle fortsätta anfalla, men också se till att vila som vänstermittfältare när motståndarna hade bollen.
Bato förstod inte.
Han älskade boybands, Roger Federer och Real Madrid, och jag fattade att just det sista var min öppning. Jag höll upp fem fingrar och ropade:
– Fem, Bato! FEM!
Poletten trillade ner: Han skulle spela som Zinedine Zidane! Madrids nummer fem! En fri anfallsroll, men med ett defensivt positionsuppdrag.
Det spelar ingen roll om det är division fem, Real Madrid eller match tre i ett lands första VM-slutspel på åtta år. Principerna är samma, oavsett nivå: de handlar om att få en spelare att svara mot två behov.
I morgon möter Sverige ett riktigt, riktigt bra Japan. De är rörliga, välorganiserade, samspelta och smarta. Och Graham Potter har helt rätt: hans lag får inte vara för lågt och passivt, de måste bestämma var på planen de ska försvara.
Jag tror att nyckeln – oavsett om de spelar med fyrbackslinje eller med fem – är att börja försvara bredare högre upp. 4-5-1, eller 5-4-1 i organiserat försvar. Med Alexander Isak i rollen som Real Madrids nummer fem.
Han gjorde det bra mot Nederländerna senast, han gillar det där utgångsläget till vänster, och han är utan något tvivel spelintelligent nog för att klara att kombinera ett defensivt positionsansvar med att spara energi till anfallsspelet.
Alexander Isak har varit en av VM:s mest kreativa anfallsspelare så här långt.
Klarar han att samtidigt vara en halvdan mittfältare har Sverige en bra chans att överleva en vecka till här i USA.