Rubedo, smaka på det ordet. Inte bara betecknar det sista fasen i den alkemiska processen vid framställningen av den vises sten då ämnet antar färgen röd. Det är också namnet på Pamela Jaskoviaks nya diktsamling. Och det har onekligen något väldigt jaskoviakskt över sig. Efter att ha hört Jaskoviaks kåserier i SR:s Godmorgon världen kan jag nästan höra poeten ljuda ordet, precis som jag hört henne ljuda namnet Ros-Marie som strövade genom hennes roman ”Suburbia eller den röda kanoten” från 2001. De ligger lite likadant i munnen.
Men låt oss också anta att det handlar om en livsfas. I Jaskoviaks förra bok, ”Medicin mot melankoli” från 2023, framsuggererade poeten, född 1966, en åldrande kvinnokropp via en mörk och igenslammad natur och andra bilder som enligt GP:s kritiker betecknade klimakteriet.
Nu har hon gått vidare i delvis samma spår och trakter.
En snabb efterforskning visar att CG Jung, författarälsklingen och psykologen som hamnade i konflikt med Freud, såg rubedo som det sista steget i den själsliga utvecklingen, där alla delar av det mänskliga psyket förenas, efter en period av mörker och rening.
Inom alkemin handlar det bokstavligt talat om att framställa guld. Och tillverka ett livselixir som bringade hälsa och ungdom till människan.
Här har poeten med andra ord att bygga på. Och det gör hon. Boken kickar hon igång såhär:
Klockan på väggen tickar ljudligt
det är så jag vill ha det
att varje sekund ska vara hörbar
se rakt in i det vita ögat
tillsätta kvicksilvret till stenen
Som alltid är såväl dikt som diktjag situerade i hemmet. Vardagen är stark och konkret – samtidigt som den bär på något bortom. Klockans tickande läser man ju exempelvis gärna som den annalkande döden, som hos bland andra Johan Jönson.
Och i alkemin är det tillsatsen av kvicksilver som utlöser förvandlingen: rubedo. Så går diktjaget in i denna sista fas med öppna ögon.
Det är sensommar såväl i konkret som bildlig bemärkelse. Det är diktjaget och hennes ”armé av djur”, det är bohuslänska klippor, havstulpaner, vin och rönnbär. Det är hushållsarbete och matlagning. Allt skrivet med ett slags dröjande omsorg om stavelserna.
Tomater skållas, havskräftorna kokas och ”skriker som barn” och krafsar mot kastrullens insida.
Det är en före detta älskare som var smed. Det är minnena, det är barnen, det är ”rötmånadens tunga blick, kantad av kol och guld”.
Men dödsmedvetandet är inte bara privat – utan öppnar sig också mot världen, och mödrar som gråter över sina mördade barn. Och ju mer jag läser desto mer står det klart att det är Gazas mödrar det rör sig om: här finns vattenmelonens söta, röda kött som symboliserar Palestina liksom parollen ”från floden till havet // som delar sig och blöder” som också pekar ut Röda havet och uttåget ur Egypten.
Och som en parallell till Becketts ”kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”, skriver Jaskoviak om de grymmaste av livsvillkor: ”köttet ruttnar i jorden // kvinnan föder // ner i dammet”.
Återkommande är olika turneringar av Edith Södergrans ”mina smala axlars längtan” som hos Jaskoviak blir såväl ”mina axlars längtan” som ”mina axlars // smala längtan”.
I förra boken var det i stället ”mina axlars tysta väntan”.
Man väntar, man längtar. Det bultar, sväller, blöder och glöder, hela boken igenom.
Och boktitelns rubedo är både en färgnyans på ett läppstift, cinnober, blod, soluppgång och solnedgång. Eller en ”ros som domnar bort //i glömska”.
Efter ”Regnet och gräset” från 2011 kom det inga diktsamlingar av Pamela Jaskoviak på över tio år. Sen utkom ”Medicin mot melankoli”, och nu denna starka, stadiga och lite vemodiga bok om sommarens slut, om död och längtan, och om att ha ett kvinnokön.
Och nog för att jag tyckte om hennes noveller. Men med dessa dikter lyckas hon, till synes utan möda, iscensätta den förening som ”rubedo” symboliserar. Genom att både förankra dem i och frigöra dem från det banala.
Behöver jag säga att bokens sista ord är ”guld”?