Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den australiska författaren Ellena Savages bok ”Blueberries” från 2020 handlar inte om blåbär. Sin titel tar den i stället från en scen i samlingens tredje essä. I den sitter hon vid datorn enbart iklädd en öppen, svart morgonrock i silke och äter blåbär – djupt och innerligt besviken på världen och sig själv. Hon befinner sig på en exklusiv författarworkshop i Portland och frossar i beskrivningen av hur blåbären färgar hennes fingrar lila som bläck och smälter i hennes mun. Där hon bor är blåbären en exklusiv säsongsvara.
För Savage är blåbären sinnebilden av en lyx och en samling privilegier som hon – fast hon är inbjuden – alltid kommer att känna sig utestängd ifrån. En värld hon lockas till och äcklas av på en och samma gång. Det är gripande, men för en svensk läsare också svårt att läsa utan att dra en smula på smilbanden. Nog är blåbäret laddat även för oss – men våra associationer drar åt ett helt annat håll.