Sverige säger nej till de föreslagna 1.800 miljarder euro, tillsammans med Finland, Danmark, Tyskland och Holland. Det är länder som alla som har koll på sina statsbudgetar. På andra sidan står Italien, Spanien och Frankrike, som alla får stora EU-bidrag.
Frågan har två dimensioner. Den ena är om EU ska bli en transfereringsunion, där vissa länders skattebetalare får bära ansvar för andra länders ekonomi via Bryssel. Den andra är demokratin. De hör ihop.
EU gör ett fint arbete nu. Putins brutala anfallskrig och Trumps obehagliga Maga-ism har fått oss att samlas i stödet för Ukraina och insikten om att vi själva måste ta ansvar för vår egen säkerhet. Känslan kan bli att mera EU kan vara vägen fram i vår tids oroliga värld. Frågan är hur då?
Demokratin uppstod i stadsstaten Aten cirka 500 år före kristus. Poängen var folket, demos, ska styra sig självt via valda representanter, snarare än av en tyrannos, som hade varit modellen hittills.
En tyrann har det enkelt. Han behöver aldrig konsultera någon annan. Ska folket styra måste man hitta sätt att hantera att människor vill olika saker. Då blir det centralt med mötesplatser, där man diskuterar det gemensamma för att finna kompromisser.
I EU sker denna dialog huvudsakligen inom ramen för varje enskilt lands medier, på det egna språket och med landets utgångspunkter som bas. Få av oss har kvalificerad kunskap om lettisk eller maltesisk debatt, vi vet knappt vad politikerna heter.
Vi, EU:s vanliga medborgare, har inga gemensamma debattplatser, där till exempel en vanlig spanjor och dansk kan bryta perspektiv mot varandra. EU:s legitimitet vilar därför helt på medlemsländernas demokratiska mandat. Det gäller även EU-parlamentet, där kandidater väljs på nationella agendor.
Det är därför på nationell nivå som riktigt ansvar för hur skattepengar används kan utkrävas. Eller som det står i 1809 års regeringsform: ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Tanken är enkel. De som betalar ska kunna kontrollera vart pengarna går och avsätta dess förvaltare om de gör ett dåligt jobb.
Inte en enda EU-kommissionär kan i dag avsättas av svenska väljare, om svenska skattepengar skulle rinna bort i Bryssel. EU granskas med mildare ögon av media, vars huvudfokus ligger på granskning av det egna landet.
Europeiska revisionsrätten riktar år efter år kritik mot hur EU:s budgetar betalas ut. Jordbruksstödet är fortfarande föreslaget att utgöra mer än hälften av totala utgifterna.
Jag är en stor vän av europeiskt samarbete. Det finns mycket klokt i den föreslagna budgeten, som satsningar på forskning, industriell utveckling och miljö.
Men frågan blir hela tiden, och inför varje krona som ska gå till Bryssel: Varför måste denna krona skickas just dit? Fattas bättre beslut där? Ska Sverige vara en bankomat, eller är vi med och skapar större värden som vi inte hade kunnat skapa själva?
Det kallas subsidiaritet, den kloka principen att förlägga makt och pengar på optimal nivå, och så nära folkets vilja och granskande öga som möjligt.