Klockan är 14.06 på söndagen. Det har gått prick två dygn sedan Liam Nebel, 18, häktad misstänkt för mord, gick in på skolan beväpnad med ett stort svärd och en militärhjälm på huvudet, i avsikt att döda och skada.
Varför vet ingen ännu, men allt pekar på att han låtit sig inspireras av andra dåd mot skolor. Örebro, och inte minst Trollhättan.
Vill man ens veta? Det finns inga ursäkter, inga förklaringar, säger en ung kvinna upprört. Vi träffas vid minnesplatsen, hon är här med hela sin familj. Den, som så många andra i stan, är direkt drabbad. Många har någon i sin närhet som har egna skräckfyllda minnen av fredagen.
Alla här ser så trötta ut. Slokar av sömnbrist. Utmattade av all gråt och alla minnen av skräckdagen.
Men kanske också trötta på uppmärksamheten, att vara i strålkastarljuset för alla oss som krafsar i sorgen, för hela Sverige, även om de förstår att det måste vara så.
Fagersta. Ett ställe där allt stänger tidigt. En stad som nyss var osedvanligt vanlig, till och med rätt trist. Det där känns nu som något att sträva efter. Kan det få bli så igen?
Den här helgen har statsminister Ulf Kristersson gått sida vid sida med s-ledaren Magdalena Andersson, tänt ljus och pratat med drabbade, omringad av sina staber och ett myller av säpokillar, varje steg bevakat av tidningar och tv.
Justitieminister Gunnar Strömmer har besökt Fagersta, Nooshi Dadgostar, Elisabeth Thand Ringqvist och Simona Mohamsson likaså.
Kungen har uttalat sig, och polisen har hållit presskonferenser hela helgen, på myndighetsvis föredömligt knapphändiga och innehållslösa, i ett läge där törsten efter information om vad som hänt på Brinellskolan är närmast osläckbar.
Men så kommer det inte att fortsätta. Även om inget är normalt, så kommer allt snart att likna något som blir det nya normala. Det kommer att bli svårt, och det kommer att ta lång tid. Betydligt längre än nyhetsintresset räcker, för de värst drabbade något som följer dem livet ut.
Den stora flocken journalister som fyllt stan, samtliga svenska riksmedier, men också utländska, har redan börjat krympa. Vi som jobbat här kommer vara ännu färre när den första skoldagen efter attentatet inleds.
Inne i skolan pågår fortfarande den tekniska undersökningen, men avspärrningarna har snabbt snävats åt och minskats. När eleverna återsamlas i morgon blir det inte i skolan, det blir i stället Fagerstahallen.
Hur länge deras skola kommer att vara en brottsplats är oklart, här finns mycket arbete att göra i stora lokaler med många skrymseln och vrår.
Minnesplatsen vid den gamla BP-macken, mitt emellan skolan och polisen, den är som en kyrka, om man minns tiden för länge sedan då Svenska kyrkan betydde något särskilt för alla. Det är vid macken alla ljusen brinner, de som nästan tagit slut. På butiker runtom i en kollektivt sörjande stad gapar hyllor tomma.
Men på Dollarstore finns de. Sen i fredags har man fyllt på från lagret flera gånger, och flyttat pallar med ljus ut i entren, från den undanskymda platsen i bortre delen av butiken.
Expediten får tårar i ögonen när hon berättar om åtgången, och alla sörjande människor hon träffat på som kommit in på jakt efter sätt att visa sin sorg och respekt med.
Jag åker till minneslunden och går fram till ljushavet, men måste backa efter en stund.
Värmen är för stark.
Ljusen är så många att det gör ont.