Gamla Ullevi behöver renoveras, sannolikt för över osannolika 1,6 miljarder kronor, men är det någon arenan tål så är det regn och vatten från himlen.
1–0 för Blöteborg vs Borås vid avspark, 1–1 vid slutvisslan.
Ett liknande skyfall 2024 på Borås Arena mot Djurgården tvingade fram matchstart en timma, både sportchefer och ordförande som skyfflade vatten och Super-Bosse Andersson som underhållande sågade arenan.
Arenan höll, inte Blåvitt
Den här gången höll arenan men inte hemmalaget IFK Göteborg hela vägen. Båda har behov av nybyggnation.
Efter blixtrar, dunder och ett tropiskt monsunregn så var det konstgräslaget Elfsborg som gick ut och visade varför man hade tre raka segrar med en offensiv fart som hotar vilket lag som helst i allsvenskan just nu.
Julius Beck, Niklas Hult, Momoh Kamara, Arber Zeneli svärmade med fart i djupled när Leo Östman Per Frick-mästerligt bufflade och la tillbaka uppspelen från Simon Olsson. Elfsborg var om inte med något jättegrepp det klart bättre laget under den första halvleken.
Tränaren Björn Hamberg kallade det till och med ”årets kanske bästa spel” av hans Elfsborg efteråt. Det var i alla fall kvalitet på allsvensk Europaplatsnivå.
Ossian Nordvall, 19 – första allsvenska matchen från start för Bolognanyförvärvet – skavde då också lyckat på Sam Larssons hälar och Blåvitts 10:a kunde sällan hota själv eller med öppnande passningar.
Om Elfsborg gjorde en av sina bästa halvlekar så gjorde Sebastian Clemmensen i mina ögon en av sina bättre matcher i IFK Göteborg. Det är sällan man sett dansken så fysisk i defensiva uppgifter bakåt, presspel och djupledslöpande som spelbart alternativ och hot på Blåvitts längre uppspel.
Månsson fortsätter imponera
Fysiken, hemmastödet och andrabollsspelet gjorde att greppet gled över från Elfsborg till IFK Göteborg efter paus. På det sättet var 1–0 (63) på straff av Sam Larsson efter att Julius Beck manglat Felix Eriksson logiskt.
Om Nordvall imponerade i Boråslaget fortsatte Oliver Månsson spela som en rutinerad, stark central mittfältare – och han är alltså nyligen fyllda 17 år. Det är nästan så Benjamin Brantlind är glömd. Det kommer fler från IFK Göteborgs egen talangfabrik och det öppnar dörrar både individuellt och i framtida (helt nödvändiga) transferinkomster.
IFK Göteborg 2026 är för volatilt och oförutsägbar och oturligt med en trupp inte innehåller tillräckligt många matchavgörande spelare som Sam Larsson när Tobias Heintz var bra defensivt men brände för många bra avslutslägen.
Då går det som det går för IFK Göteborg den här säsongen.
Momoh Kamara, till slut bortplockad av Noah Tolf, passade framåt, bollen tog på ett Blåvittben och Östman fiskade upp och rullade in 1–1 (90).
Himlen öppnade sig mentalt för IFK Göteborg som bara vunnit en av sex senaste hemmamatcherna i allsvenskan mot Elfsborg och med ett spelprogram som blir svårare verkligen är i behov av trepoängare och självförtroende-injektioner.
Bara en hållen nolla
Det är svårt att hitta något strukturellt fel i försvarsspelet hos IFK Göteborg bakom kvitteringen mer än fotbollens och idrottens sanna klyscha att för vinnande lag – Elfsborg – så studsar bollarna mer rätt.
IFK Göteborg har bara hållit nollan en gång den här säsongen men lösningen söndag eftermiddag för att bättra den ohållbara statistiken, om Blåvitt ska undvika kvaldrama nedåt, är en kvalificerad anfallare för att ge mer effektivitet, avlastning och tyngd framåt.
1–1 gav ingen vinnare på Gamla Ullevi men två lag som är något på spåren. Det visste vi om med Elfsborg sedan tidigare.
För IFK Göteborg är det en skärva av hopp att ta med sig framåt.
Avslutningsvis: bäst på plan? Mohammed Al-Hakim. Domaren älskar den här typen av matcher av derbykaraktär och visar med dramaturgiskt kaxigt kroppsspråk att han bestämmer och har sett situationerna. Förstärker utan att filma.
Al-Hakim knuffade undan en irriterad Clemmensen och assisterande Mehmet Culum klev in mellan bråkande spelare. De tar gärna tar lite närkamper. Så tack för allsvenskan utan VAR-begränsade domare.